Filosofiskt och vackert om längdåkningsminnen

dsc00798Det finns olika metoder för att förlikas med sitt öde – det att man inte blev elitidrottare. Med det kroppsliga åldrandet den växande medvetenheten om att vi av olika anledningar aldrig riktigt mätte hur mycket våra kroppar och psyke förmådde, när vi var yngre.

 

Så tänker jag, ett tag och sedan tänker jag tvärtom. Ifall vi gjort det kanske inte livet varit så uppfodrande och längtansfullt som det är när man bara drömmer. Att det är värre att veta var ens maximala kapacitet låg än att aldrig få reda på det, men göra allt fler hopplösa men roligt utmanande försök att utröna det.

 

Tänker på detta medan jag läser Thor Gotaas minnen som längdåkare: ” Mitt liv som middels langrennsløper” (Mitt liv som medelmåttig längdskidåkare) .

 

Thor Gotaas är norsk folklivsforskare och har skrivit några av världens bästa böcker om längdskidåkning. Om norsk skidhistoria, om femmilen, om valla, om Birken och om skidor. Ja, om löpning också, plus en hel del annat.

 

Nu har han skrivit om sig själv, inte helt olik den bok som Thorkild Gundersens gav ut förra året: ”Hva jeg snakker om når jeg snakker om langrenn”. Personlig historieskrivning, essäer, filosoferande, naturromantik, nostalgi men också ett spännande perspektiv på ens förflutna, och kroppen. Som vilken underbar och fantastisk träning det var att skotta snö av taken. Eller plantera skog.

 

Kortare essäer om skidåkares andning och legendarers personlighet e t c blandas med möten och minnen. Som det när han berättar om Sixten Jernberg för Petter Northug. Gotaas är en stor beundrare av svenskan och menar att, ja, Sixten menade det själv, att de båda är väldigt lika.

 

Gotaas berättar att Sixten Jernberg gillade allt med Northug utan en sak. Northug nickar eftertänksamt när han hör att Sixten tyckte illa om åkare som föll ihop efter mållinjen: ”En man, menade Sixten” kan alltid stå upp, han kan luta sig på stavarna i fall det är riktigt illa”.

 

Det är ungefär samma enorma vinnarskalle men Petter är bättre på att dölja sin besvikelse över att inte vinna. Sixten, berättar Gotaas, slog omkull allt han kom åt i målfållan i fall han inte var först. Skrek, svor, förbannade alla och hotade folk med stryk som försökte lugna honom. I Gotaas andra böcker finns många fler Sixten-historier, från broderlandets perspektiv.

 

Ett kapitel handlar om Bill Koch och skridskoåkning. Koch hade lärt detta från Paulo Siitonen i Kanada men redan 1979 hade någon sett det i Vasaloppet så i Norge gick hybriden under namnet ”svenskeåking”. Koch var världsbäst på detta och hemligheten var hans enorma lårmuskulatur. Hur han fick de – jo, redan från att han var barn han stod alltid upp på cykeln. Att sitta ned och trampa var ingen skidåkarträning.

 

I ett fint litet kapitel i slutet är Gotaas på väg till skidtunneln i Torsby och tvingas vänta på järnvägsstationen i Kil. Där möter han en alkoholiserad fd åkare som alltid slog Wassberg, som junior och enligt egen utsago också hade gjort det som senior och skapad skidhistoria, även utanför Kil. Om det inte var för spriten.

 

”Det är fördjävligt” , sa han på typiskt svenskt vis, med extra lang æ i jævligt som for å understrecke egen tragedie.  /…/ Jeg liker å lytte til slikke personer enten de øverdriver, ljuger eller prater sant. Sannhetsgehalten er uintressant om va som kunne blitt – et levd liv, forklart etterpå, uden sjanse til ett nytt forsøk. ”

 

Den okände mannen får, enligt Gotaas, representera drömmen och realiteterna. Alkisen tycker han borde ha haft en plats i skidhistorien. Gotass ger honom en. Det är väldigt vackert och sorgligt men så är all tävlingsidrott för oss som aldrig vann.

 

 

Annonser

About this entry