Storslagen melodram om goda, kämpande människor i det svenska samhällets sarghörn

bjornstadDen stora svenska hockeyromanen, var höll den hus? När Tom Malmquist för typ åtta år sedan gav ut sina utomordentliga hockeydikter efterfrågade jag, lite småfult, den samtidsskildringen, en barskare, hårdare, landsbygdsrelaterad roman.  Massor av svenska författare skrev om fotboll men svensk hockey som är en minst lika stor kulturbärare i dag – varför använde ingen prosaist sig av den?

På den tiden tiden var nog Fredrik Backman ännu inte ens krönikör i den där gratistidningen som inte var Metro (och som fanns för 5-7 år sedan). Där upptäckte jag honom. Han skrev rappt, roligt om angelägna, aktuella ämnen. Ofta var det hisnande jämförelser som vi skrattade högt åt. Han var dessutom intresserad av sport, bara en sån sak.

Sedan slutade han, tvärt. Jag och min kollega, den fd sportjournalist Per som jag brukade läsa krönikorna tillsammans med på jobbet, fick en sak mindre gemensamt. Snart delade vi inte ens jobb medan Fredrik skrev romanen – den om Ove.

Jag fick den, började läsa men gav upp efter 40-50 sidor för det kändes om en stor hög krönikor om samma ämne. Det hände inte ett skit och den otålige krönikeläsaren i mig lade ifrån sig boken. Det är sant – jag har inte läst ut ”Ove”, jag dissade den i olika privata sammanhang  men kom att älska filmen. Jag älskade Fredriks kommande, smärtsamma Feel-good-romaner mycket – både som recensent och tårögd läsare. Ofta tvärtemot många kollegor som inte tyckte det var riktigt fin litteratur. Jag var ju recensenten som anmälde alla de där manliga författarna som nog ändå måste anmälas men som inte ansågs riktigt kultursidesfäiga – de som alla läste men som många inte tyckte var tillräckligt bra för kultursidorna. Jag har faktiskt fått tjatat mig till att recensera Fredrik Backman flera gånger och det är jag ganska stolt över.

Jag hade stora förhoppningar på 500 sidor ”Björnstad” och de infriades. Det här är fjärde romanen om de tystlåtna, undanskymda, osedda svenskarna och utspelas i en avfolkningsbygd i norra Sveriges inland. Allt framtidshopp koncentreras till hockeylaget, ja till 17-åringarna som ska spela final i junior-SM. Runt laget och dess match kretsar handlingen.

Det är mycket hockey och många goda slutsatser och observationer. Fredrik Backman kan hockey, det kan vi slå fast utom allt tvivel. Idén att dessutom använda ett ungdomslag kom med förra boken och här är den helt utbyggt – bara hockey kryddat med moral, heder, ledarskap och ja, det är faktiskt delvis en roman om äkta blågult hockey- och hedersrelaterat våld utifrån en svensk småstads perspektiv.

Medan jag läser tänker jag ofta på Bibelns didaktiska berättelser om ont och gott och Gudfadernfilmerna. Backmans hjältar är alltid kvinnor och Björnstads egen The Godfather är en änka som jobbar på en sunkig servering.  Det är hon som säger det som kunde vara bokens motto: ”Vi kan inte alltid skilja på vad som är rätt och fel men vi vet vad som är gott och vad som är ont”.

Det finns en scen i någon av Gudfaderfilmerna som handlar om ett vittne som skyddas på alla sätt. Då låter Gudfadern en gammal skröplig kvinna från vittnets lilla sicilianska hemby forslas till rättegången. När vittnet råkar möta den gamla kvinnans blick, förstår han. Ögonblickligen, på en sekund. Han ändrar omedelbart sin berättelse, tar på sig all skuld vilket innebär typ 30 års fängelse  och åklagarna och polisen förstår absolut ingenting. En blick räckte för att tala om vad som är gott och vad som är ont. Det är inte våra handlingar utan vår uppsåt som vi ska dömas för.

Backman skriver fortfarande en slags krönikor. Kapitlen är ganska korta och innehåller få miljöbeskrivningar. Tempo är högt, satserna rytmiska men de har krönikas komprimerade densitet. Backman älskar att vända på satser och jag lekar själv med den enkla men funktionella idén. Låt oss ta orden vinna och förlora, lika centrala som meningslösa i romanen. Så här kunde Backman ha skrivit:

En vinnare kan enbart förlora medan en förlorare alltid vinner, på något oväntat sätt.

Ungefär så. Jag gillar det även om boken säkert innehåller hundra sådana här vändningar. Ett annat stildrag är att Backman aldrig verkar göra det som unga författare ständigt råds till: ”kill your darlings”. Vill ni ha konstnärlig, svårforcerad prosa med underliggande sanningar så läs någon annan författare. Backman dödar inget utan kör istället på med gasen i botten. Han verkligen saftar på med alla känslorna på en gång, stryker inget och resultatet blir blir storslagna melodramer om små, goda, kämpande människor i det svenska samhällets marginaler.

Fredrik Backman är en väldigt svensk författare så tillvida att han skriver om det Sverige nästan ingen annan författare bryr sig om. Det gör honom till en viktig berättare 2016. En av de allra viktigaste faktiskt eftersom hans böcker även hyllar allt det som vårt land och vi invånare har lite svårt att hantera nu: som solidaritet med de svaga, att våga stå för sin övertygelse offentligt och att kunna och framförallt våga ta ställning i konflikten mellan det goda och det onda.

Björnstad är en stor roman om Sverige, på alla sätt.

Annonser

About this entry