Två toppmatcher – en jämförelse

Juventus – Roma, Man City – Arsenal. Fyra lag som åtminstone på pappret har chans på titeln. På pappret. I verkligheten är Roma ett ganska mycket sämre lag än Juve. Utan för den skull att Juve dominerade. Det var en väldigt italiensk match av dålig kvalité – trots finalkaraktären. Många spelare med anmärkningsvärd dålig teknik, framförallt i Roma. Det var en match med två lag som backade hemma och under 80 minuter skapades två målchanser, båda till Juventus och på det ena blev det ett vackert mål. Sedan gjorde Szczesny två riktigt bra räddningar, varav en blev offsideavblåst men polacken var den ende i Roma som höll verkligt hög internationell klass.

 

Man City- Arsenal hade fler målchanser första sex minuterna än matchen i Torino under 80 minuter. En rolig, underhållande och dramatisk match. Dels för att Arsenals mittfält låg helt rätt och lät de två helt bollstumma Fernando och Touré försöka vara konstruktiva. Touré saknade matchkänsla, Fernando har alltid saknat bollkänsla.

I halvtid säger troligtvis Wenger att backlinjen ska ligga lite högre och inte falla så snabbt vilket plötsligt ger City stora ytor.  City  kvitterar och Wenger känner att han nu måste spela mer offensivt. Så sätter han in Oxlade –Chamberlin i 65:e och plockar ut honom i 78:e.

 

Förutom att det förmodligen skadar hela omklädningsrummet så var det naturligtvis Xhaka som skulle ut – han var helt färdig efter 85:e minuten. Det var inte heller Ehneny som skulle in. Det enda de två balansspelarna tillförde resten av matchen var osäkerhet och gula kort.

 

Så Wenger har enorma problem, både med relationen till omklädningsrummet och taktiken. Pep Guardiolas problem är inte mindre. Sterling, som Niva påpekade i studion, var helt fel i den roll jag skulle kalla falsk nia. Blev bättre i andra men Otamendi är en back som snabbt måste bort. Förstår inte hur man kan vara med på den här nivån. Han är helt enkelt av Serie A-klass. Säker på att Pep liksom Mou köper en mittback i nästa månad.

 

De Brynes assist till Sterling var bland det svettigaste jag någonsin skådat. Förmodligen hade Guardiola sagt att man alltid kunde slå bollen på den ytan.  Det gjorde De Bryne – en 70 meters cross…

 

Klackar då, frågar ni er? . Jo, det var en dålig i Italien och en på Eastlands.

 

Det är en oerhörd skillnad i antal mellan de här två matcherna och hemmalagens nästan tvåsiffriga antal var i första halvlek i Watford-Everton och Man United – WBA. Så varför?

 

Knappast klacktävling –  det gäller alldeles för mycket för det. Så vad återstår, spelskandal? Att en klack triggar lagkamraterna så mycket att de är desperat aefter att göra samma sak, att det finns en psykologisk förklaring?

 

Annonser

About this entry