Därför är junior-VM i hockey en av årets highlights

Kritiker, vanligtvis sportjournalister på konkurrerande kanaler eller dagstidningar, dissar traditionsenligt  att SVT går ”all in” på Junior-VM i hockey. De tycker inte att en juniortävling är riktig sport. Enligt deras egna sportmentala mallar är det bara vuxna män, och några få kvinnor som är värda en så omfattande satsning. Ofta är kritikerna samma män som sedan väljer att fylla sina egna tablåer eller sidor med 50 procent herrfotboll och 40 procent herrhockey.

 

Det finns flera skäl till SVT:s succésatsning.

 

Ett starkt bidragande, initialt, skäl var  SVT-sportens utanförskap, det faktum att de saknar rättigheter till allt som folk vill se. Ofta utgör det själva definitionen av begreppet tittarintresse – det sänds inte i SVT. Förutom allting  som inbegriper snö har SVT ett fotbollsmästerskap en gång vartannat år, damfotbollsallsvenskan, svenska cupen i fotboll, knappast några event som skapar yrsel av förväntningar.

 

Så när man nu har ett hockeyevent tar man i rejält, för resurser saknas absolut inte. Ta bara den smått surrealistiska satsningen på Svenska Cupens försäsongturneringar inför ödsliga läktare men med med full sula och fem, sex tyckare hopklämda i en liten studio i Stockholm.  Förutom då dessa lika pålästa som påpälsade entusiastiska team på plats med tomma läktare som kuliss.

 

Dessutom tror jag att kritikerna inom skrået är sura för att det finns så få andra sportarrangemang de här två veckorna mellan Jul och Trettonhelgen. Elitserien i hockey, absurt nog, är den enda fungerande konkurrenten ifall man inte räknar glesbygdsbandy.

 

Den viktigaste faktorn är hockeyn, inte som sport med gallerperspektiv utan som kulturbärare. Detta är den svenskaste av alla sporter. Det inkarnerar till och med klimatnostalgin om en ny svensk  istid – speciellt en nyårsafton som denna med 10 plusgrader i stora delar av Götaland. SVT Sporten har ju dessutom en medveten strategi vad gäller att satsa på svensk natur och idrottsnostalgi, sponsrade av ett annat public service-liknande statlig bolag med uttalad ambition att sponsra allt som ger en positivt, oförstörd bild av svensk natur, Vattenfall. Det skapar en högst olycklig treenighet och beroendesituation.

 

Spelets karaktär är också snabbt, intensivt, tufft och våldsamt, hockeyn hade säkert av Sverigedemokrater kunnat upphöjas till en svensk uridrott. Vad man ville, och vill, anspela på för folkliga känslor visades då landslagen även på det avnationaliserade sena 1900-talet bar officiella namn efter stormaktstidens kungaslott och  en av historiens värsta terrorgäng, Vikingarna. Var inte Lasse Björn, Rolle Stoltz, Kenny Jönsson och de andra som inte släppt en djävul över bron enbart lätt uppdaterade versioner av hjälteeposet Sven Dufva?  Att ”vi” sedan ständig står öga mot öga mot länder som Ryssland, Finland och USA gör inte berättelsen mindre angelägen för den här gruppen som gärna vill politisera och nationalisera idrotten och idrottarna.

 

Hockeyn är också den svenska landsbygdens sport. De stora legenderna och ikonerna är nästan alla uppfödda i småorter eller halvstora städer med utbredd hockeykultur. De kommer i princip aldrig från storstädernas förortsområden, de där stora delar av svenska herrfotbollslandslaget växt upp. Hockeyspelare bär på arvet om en levande svenska landsbygd, drömmen om det unga, oförstörda, naiva, fullständigt oglobala Sverige  – den berättelse som ligger farligt nära de etniska lögnerna som landet 2016.

 

Sverige för även en allt mer marginaliserad roll i idrottsvärlden. Speciellt i fotboll. Men nationalismen, och svenska karaktärsromantiken frodas i hockey och i sporter där drömmarna fortfarande lever. Dessutom är detta ett riktigt mästerskap, med nästan samtliga  de bästa tillgängliga spelarna– till skillnad från hockeyns alla övriga mer eller mindre icingliknande mästerskap.

 

Jämför gärna med U21-EM i fotboll 2015 då pojkarna uppträdde i Stockholm inför 10 000-tals människor, precis som seniorerna drygt 20 år tidigare eller likt de legendariska årgångarna av VM-guldvinnande hockeyseniorer runt 1990. Före de stora flyktingvågorna, före internet, före EU.

 

Att de blågula fortfarande är unga betyder även att drömmen om 1900-talssverige återuppståndelse närs ytterligare. Hjältarna bär fortfarande inte speciellt mycket hårväxt i ansiktet, bakom gallren skiner pojklena, sällan rakade, rosiga svenska äppelkinder. Som om allting fortfarande var möjligt…  ….varje år, efter jul, före nyår, i en public service-kanal.

Annonser

About this entry