Nostalgisk handbollsanalys

Jag jobbar, så här i skymundan, på ett bredare livsperspektiv, att bli en något mer ödmjuk, inkluderande mindre cynisk människospillra. Som ett led i processen bestämmer jag mig för att återse svensk herrhandboll. Och dansk. Har nog sett lika mycket dansk som svensk handboll genom åren och definitivt läst fler danska handbollsbiografier…

 

Handboll, det var länge sedan. En gång var jag expert på herrhandboll i landets största tidning, jag spelade mycket som pojke, strax efter att Helsingborg förlorat titeln som landets handbollshuvudstad. Innan jag lade intresset på hyllan intervjuade jag Oscar Carlén,  medan YIF låg i näst högsta serien.  Jag satt på första raden i idrottshallen i Lund och såg den valpige Kim du Reitz Ekdal i hans skadedrabbade debutsäsong i Lugi, Thomas Svensson spelade fortfarande, Så länge sedan var det och när jag nu tvättar av mig nostalgin konstaterar jag att Niklas Landin (Svenssons elev)  är kvar – lika bra och intressant som alltid.  Niklas Ekberg spelar fortfarande, han som jag fortfarande förknippar med Percy Nilssons IFK Ystad och en skandal av något slag.

Det finns fortfarande nån som heter Jerry och förmodligen är från Göteborg eller Skövde.

Fortfarande finns alltid  en dansk som har hårband och det är lika outhärdligt mycket reklam i sändningarna. Fast jag förstår inte det här nya med att lägga in reklam för en spelsajt under svenska nationalsången – vad säger Sverigekramarna om det? Vad säger kungen?

Patrik Ekwalls röst finns inte längre. Eftersom jag undvek reklamen försvann för det mesta även allt utom Patriks röst men jag konstaterar att det är mer uppsvenska och mindre stockholmskånska i örat. Kommentatorsparet är utmärkta och han som var förbundskapten för damerna (Johansson?)  är ett föredöme av analys, tajming och självständigt tyckande baserat på kunnande och erfarenhet. Tänk om fotbollens motsvarigheter skulle våga vara bara hälften så bra – vilken fröjd det hade varit.

De stora förändringarna

 

  1. Sverige saknar en niometersskytt. Det var lite småtraumatiskt att se dem köra gurkburken och andra växlar i anfall efter anfall och bara fastna i en dansk armar. Nu blev det väldigt många avslut från kantsexor och Landin är ju världsbäst på att läsa in sig på skyttar. Är man dessutom en fantasilös skytt som de flesta svenskar verkade vara så…

 

  1. Försvarspelet. Man är mycket bättre och effektivare defensivt. Danskarnas 3-2-1 var kul att se och det borde avgjort matchen redan i första. Men danskarna satte alla avslut i stolpe och ribba. Sverige gjorde en under omständigheterna bra match men danskarna var en klass bättre utan att behöva maxa. Framförallt hade de många fler spelare som kunde ta individuella avslut och bryta mönster. De flesta svenskar, undantaget de unge mannen med ledaregenskaperna (är Gottfridsson månne släkt med Roger och Jimmy?), verkade  ha svårt att  bryta och överraska. Två mål är inte mycket men det var klasskillnad mellan lagen.
Annonser

About this entry