Boxning gör sig bäst på bio

 

 

”The noble art of self defence” passar som hand i handsken på dramatikens tre, fundamentala enheter. Pjäsen (med domare, utan dramaturg) är väl definierat av det lilla rummet och antalet ronder. De två antagonisternas kamp skapar naturlig, klassisk antik dramatik. Det enda som saknas är väl logiken och den sista akten/ronden som ska vara en  ”katastrof”. Kanske motsvaras det av oavgjort i boxningsvärlden. I det antika dramat, mer än i det fransk-klassicistiska, är varje match en tragedi. Men allting sker i nuet, på platsen, historien får endast återberättas och alla våldsamheter är förbjudna. I bra boxningsfilmer utgör aldrig ringen berättelsens nav utan handlar alltid om vad som händer före och efter. Så även i de två nya, utomordentliga filmer där ringen endast är katalysatorn: ”Bleed for this” och ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv”.

 

 

Filmen om den lätte welterviktaren Vinny Pazienzia ( här är trailern och hela filmen hade premiär i går, den 20 januari) är nästan övertydlig om att detta är ”based on a true story”. Sambandet med verkligheten nämns över huvud taget inte i den finska men Olli Mäki lever. Kanske för att alla i Finland troligtvis vet vem fjäderviktaren, samtida med Ingmar Johansson, är medan de oerhört digra Wiki-materialet på finska motsvaras av en blank sida på svenska. Fast boxning är ju inte finlandssvenskarnas favo-sport, direkt.

 

Olli Mäki är ett spännande öde eftersom han var EM-mästare men Inte blev uttagen till den finländska OS-truppen året efter. Jag är nyfiken på varför, det varken nämns eller skildras i filmen. En typisk svensk förklaring skulle vara supande, i filmen dricker dock aldrig Olli. Filmen är bra, vann pris i Cannes och jag har skrivit lite om den här.  Kan tilläggas att det är regissören Juho Kuosmanens debut vilket kan vara en orsak till att filmens början håller världsklass men slutet men kan kännetecknas av trött infighting och ett väldigt förväntat domslut.  Jag skriver lite mer om den här. Återkommer med recension när det är dags för premiär, den 10 februari.

 

Let it bleed är mer en klassisk amerikansk biografi-film. Välgjort, lite väl mycket och tydliga känslor, till skillnad från den lite mer finländskt lågmälda där vi får tolka känslorna efter männens tystnad och knutna nävar. Det är strama dialoger med ”perkele” och återhållsamma konversationer som uppstår då män utbyter det mustiga, uttrycksfulla finska begreppet som i undertexterna tolkas som ”jo”. Ofta blott som ett inandningsljud…

 

Olii Mäki blir kär, Vinny Pazienza bryter tredje nackkotan i en bilolycka. Det går på ett ut vilket de båda tränarna och managerna konstaterar är ”jätte, jättedåligt”. Vinnys frustration, depression och rehab skildras väldigt bra. Jag känner igen mig själv i flera scener. Som frustrationen att tvingas behöva vända hela kroppen när man bara vill vända huvudet. Som osäkerheten och tvivlen på om man verkligen någonsin blir frisk, eller hel igen. Ifall man kan bryta nacken och ändå fortsätta leva som man gjorde tidigare? Framförallt känner jag igen familjen och omgivningens överbeskyddande och rädsla att man ska skada sig igen, och att man inte har lika mycket tur nästa gång.

 

 

Vinny byter viktklass,  blir en bättre boxare och bankar skiten ur Roberto Duran två gånger innan han själv förlorar stort mot en av världens bästa boxare ”pound for pound” i slutet av 1900-talet. Roy Evans jr. Själv återuppstod jag, efter att ha brutit fjärde nackkotan, som fotbollsmålvakt i BK Drotts division 3 lag även om jag bara fick spela tränings- och försäsongsmatcher i A-laget innan jag lade av den slumpmässiga elitsatsningen, ett knappt år senare, innan jag fyllde 16. Då hade jag under det året även hunnit med att i full fart på min trimmade Puch Florida köra in i en nästan stillastående bil, flyga över den men landa lyckligt. På nåt sätt. Jag vaknade upp när jag satt lutat mot en annan bil, alldeles utan för Bengt Göran Anderssons port..   …lite bacon, blev inte ens sydd men mer eller mindre tvingades köpa en gul hjälm som jag inte använde till annat än motorcyklar.

 

 

Man kan med fog tycka att Bleed for this blir lite väl Hollywoods i slutet med massor av känslomässig sylt. Fast den allra sista scenen är genial: den då Pazienza till en reporter får frågan vilken den största lögnen inom boxningen är.

 

Den största lögnen, säger han, är att det är svårt att lägga av med boxning: ”Whats scares me most” med boxningen, och livet,  är att det är så lätt, så fruktansvärt enkelt att ge upp.

 

 

 

 

Annonser

About this entry