Lagmoral vs personlig heder?

Hur viktigt är det med den individuella, personliga hedern för en professionell lagspelare, till exempel en fotbollsspelare?  Frågan är intressant eftersom så mycket i dagens fotboll handlar om heder, på planen. Ifall man filmar eller inte? Ifall man står kvar i muren, blockar ett skott fast det kommer göra ont, tar hela löpningen hemåt fast det inte verkar som man kanske behöver det…

 

Frågan sätts på sin spets i fall man försöker få en motspelare varnad eller utvisad genom att provocera: fysiskt, verbalt eller psykologiskt. Få saker gör en spelare så förbannad som en motståndare som misslyckas med att lura domaren men ändå hävdar att det inte var filmning. Hur förbannad blir man inte på en lagkamrat/ en spelare i laget man håller på, som filmar till sig ett andra gult, eller först ett gult och sedan med berått mod tar ett andra för protest.

 

Även på träningsplanen är frågan högaktuell fast det sällan eller aldrig berättas om den. Relationerna som bygger på vad som är rätt och orätt i en 50/50-boll på en träningsplan kan urarta och i slutändan orsaka uppbrott och försäljningar. Det sker ju ganska ofta att någon går över gränsen och har man inte en stark ledare går det ofta åt pipan, benpiporna, knuffar, knytnävar…

 

Så hur blir det då när närkampen handlar om dig själv, som i fallet med Erdal Rakip vs den dåliga dribblingen mot Sirius i årets tredje träningsmatch?

 

Erdal kämpar en troligtvis ojämn kamp om en startplats som innermittfältare i MFF. Han känner att han måste bevisa att han är bättre än AC och Lewicki och försöker ge prov på det genom att överdriva det han vet han faktiskt är minst lika bra på som de två andra är – dribblingar. Alltså dribblar han oftare än de gör. Det är inte funktionellt, troligtvis är det inget som en gammal balansspelare som Magnus Pehrsson älskar men Erdal utmärker sig och applåderas av fansen på läktare och i media.

 

När han tar emot bollen felvänd mitt på egen planhalva och med innerbackarna på väg att splittras för att ge passningsmöjligheter så märker Erdal att han har en motståndare ganska nära ryggen. Det innebär, i teorin, att han istället för att som AC och Lewicki skulle gjort och spelat en tråkig, slentrianmässig boll snett bakåt ska vända om, göra en snurrfint eller bara en 180 gradig riktningsförändring och plötsligt, alldeles på egen hand, spela bort Sirius försök till en hög press. Det är ett perfekt läge att ge tränaren ett exempel på varför han borde vara ett förstaval, tänker Erdal.

 

Erdal har dock missbedömt avståndet till spelaren som kommer i ryggen. Erdal och en närmast stillaliggande boll hinner vända knappt 90 grader innan motståndaren sticker fram en fot, petar i väg bollen och fortsätter springa mot MFF:s mål.

 

Ställd inför ”fait accompli” uppfattar Erdal det som om han har ett val. Ett val jag inte tror att AC och Lewicki i motsvarande situation skulle erkänna existensen av. Erdal tänker att han nu när han är på väg att tappa balansen antingen kan försöka återfå balansen och försöka förhindra att hans misstag resulterar i en målchans, eller mål. Antingen det eller så kan han låtsas att en ojusthet har begåtts och vädja till domaren om rättvisa – spela ut det humana kortet, vida världen att ha när ett offer och hoppas att domaren köper det. Erdal väljer detta, det senare alternativt. Den duktige domaren köper varken Erdals fall eller teatrala skrik av smärta och motståndaren rusar vidare med målchans i blick.

 

Så här långt är det fortfarande möjligt att Erdal kan svälja förtreten och tänka att laget är viktigare än vad han uppfattar som sin heder. Men han väljer att istället krypa ihop än mer, som om han var allvarligt skadad. Medan han ligger där har hans lagkamrater, främst Carvalho lyckats stoppa friläget. En viss tveksamhet och plötslig förlust av mod drabbar Siriusspelaren som istället för att utmana nu väljer att gå på avslut från 15 meter, med den väldigt MFF-backen emellan. Det är halvdant, bollen går utanför medan Erdal ligger kvar och plågas.

 

Domaren går bort till Erdal som ligger kvar, ihopkrupen och nästan orörlig eftersom han bestämt att fullborda sin rolltolkning. Domaren böjer sig ned, rör vid Erdal, pratar med Erdal och den lilla förmodade konversation slutar med att  domaren går därifrån och vinkar igång insparken. Medan Erdal mödosamt reser sig upp, ger intryck av att halta betänkligt under cirka 10 sekunder. När han sedan åter syns i bild springer han obekymrat.

 

Alla insåg omedelbart att Erdal gjorde något som närmast är en dödssynd – han dribblade som sista man och misslyckades. Dubbel-Anders i CMore gjorde det ( och lade vid reprisen dessutom till en småsyrlig kommentar om att det inte såg ut som om skadan var så allvarlig på Erdal).Alldeles säkert insåg även hans tränare och lagkamrater det. Erdal själv var den allra förste som insåg det och han valde sedan att istället för att försöka reparera sitt misstag och i desperation satsa på den personliga hedern. Han skadades, det borde ha varit frispark, han var oskyldig till ”dödssynden” och genom att ligga kvar förstärkte han insatsen, insatsen i ett parti poker han inte fattar att han redan förlorat. Erdal förlorade visserligen bollen men hans heder vann.

 

En forward gör ofta så här. Luis Suarez eller Christiano Ronaldo kan knappt förlora en enda närkamp utan att falla omkull och spela ut ”det humana kortet”. En mittfältare kan göra det så länge det finns täckning bakåt.

 

Erdal Rakip, som fyller 21 år först på måndag, är en sällsynt begåvad och talangfull fotbollsspelare men, idag är han ännu längre ifrån startelvan i MFF i allsvenskan än han var i går. Det stora problemet är inte ifall Erdal fattar det eller inte. Det stora problemet är inte heller att Erdal valde fel. Det stora problemet, tror jag, är att Erdal fortfarande är övertygad om att det existerar ett val.

 

 

Annonser

About this entry