Slutet på en epok

Det är inte alltid det är lätt att spela med tre anfallare som inte hjälper till i försvaret. Speciellt som om de i huvudsak även vägrar visa sig i närheten av bollen, oavsett var den var. PSG anföll ofta med sju spelare mot  sju.

 

Det avgörande var Parislagets fysik. Barça vann inte en enda närkamp och det var lätt att flytta på de turkosa spelarna lite hur man ville.

 

Plus att Barça hade planens i särklass två sämsta spelare i Sergio Roberto och andre Gomes. Framförallt Gomes hade knappt ett enda rätt och blev gång på gång stilla stående när ”hans” spelare sprang i djupled. Redan i september ställde jag mig frågan till vad han gjorde i Barças tröja.  Senast för en månad sedan dissade jag Sergio Robertos försvarsspel.

 

Sedan var det väl slutet på en epok vi fick se. Messi var osynlig och nästan varje gång han hade bollen så blev han av med den. Luis Suarez också han helt osynlig. Lagets bästa målchans skapades av de båda mittbackarna. Messi gjord en enda bra sak, passningen fam till André Gomes friläge som denne lyckades sätta mitt på målvakten.Nej förresten, det var Neymar, den minst dålige av de tre. Han hade för övrigt en oerhört vacker nedtagning i slutskedet där han tog ned en boll samtidigt som han tog den med sig ned mot kortlinjen.

 

Tragiskt att förlora 4-0 men inte oväntat.

 

Klart bäst i Barça var Ter Stegen som räddade Barça från två, tre fler baklängesmål i första halvlek.

 

Ps Lite roligt med den reportern som intervjuade Sergio Busquets. Han är en av de mest klychstinna retoriklösa spelare som finns. Så hon översatte inte vad han sa utan det var en väldigt poetisk, väldigt förlängda tolkningar av Busquets plattityder. Sedan var skvallret om Luis Enriques vredesutbrott lite upplyftande, oavsett det poetiska innehållet.

Annonser

About this entry