MFF – Idrottsaktiebolaget Athletic Eskilstuna – en världshistorisk match

Rakip, nr 5, vänder domaren ryggen.

Efter en stunds palaver och kommunikation med de båda bänkarna beslöt domaren att det röda han gett Erdal Rakip egentligen var ett gult. Så fjärdedomaren fick kuta ned i omklädningsrummet och hämta den utvisade, nu halvt förlåtne syndaren.

 

Rakip uppstod från de utvisades skara och bara det är en bedrift i sig. Dessutom var det ju ingen våldsam tackling eftersom han nådde bollen först men sedan gled in i motståndaren.

 

Detta var det mest spännande som hände på det här genrepet (förutom det förannonserade brandlarmet i pausen)  inför allsvenskan 2016. Ett lag som ville men inte kunde riktigt och ett lag som verkade ointresserade och ganska belåtna bara matchen tog slut. Fram till den 80:e minuten verkade MFF i princip spela av matchen och 0-1-förlusten inför drygt 700 betalande  supporters. Ingen visslade, ingen skrek på fet malmöitiska ( ”faaan va du er dållig”) men det suckades ganska ofta.

 

Det enda skälet till att utsätta lojala MFF-supportrar för det här var väl naturgräsmattan. För med den inställningen på många himmelsblå fötter – skev, fel och i grunden missriktad  – borde det enda rätta ha varit att förlägga matchen så många tidszoner bort som möjligt – inför lyckta entréportar.

 

Några ville mycket, andra ville inget alls och några ville men saknade förmågan.

 

Carvalho misslyckades med allt tills han föll ihop skadad.

Den norske högerbacken ville mycket. Inte så tokig men inget upphetsande.

Rakip ville mycket.

AC ville en del.

Lewicki ville.

Teddy B. ville.

Eikrem ville mest skälla på domaren.

Rosenberg ville nog inte vara på plan ö h t – vi får vara tacksamma för att han valde att stanna kvar på plan hela första halvlek, rent fysiskt alltså. Mentalt var han definitivt inte där.

Jeremejeff – Läser i Expressen att han gjorde ett fantastisk år i MFF 2016 och förmodligen bara blir bättre 2017. För mig är han en gåta. Har talang men inte vilja, inte attityd, framförallt inte kropp. Han ser tyvärr närmast anorektisk ut nu och jag utesluter inte att han som forward lider av  en form av ”målstörningar” – Varje gång han hamnar i en närkampslik situation så flyttar motståndaren på den 194 cm långe, 75 kilo ”tunge” boxspelaren.

 

Sana var med. Dribblade, höll i bollen alltför länge, slog alltför svåra långa passningar. Med  andra ord precis som vanligt. Jag förstår mig inte alls på han som var en av landets 2-3 mest lovande spelare för fem år sedan. Nu inleder han sin sjätte raka säsong längst bak på bänken och han verkar trivas med det. För mig har Sana fortfarande samma känsliga högerfot som Eikrem, dessutom är han betydligt snabbare. Varför han väljer att bara träna av karriären framstår för mig som helt obegripligt. Eller säg så här – det är ett gott betyg åt hans lön och Malmö stad.

 

Det här var definitivt inget guldlag som visade upp sig  den här stilla torsdagen på Swedbank.

Det finns ett negativt mönster här som gör att jag är allvarligt oroad över MFF 2017.

 

Annonser

About this entry