Sjögran och Rosengårds hårda fall från världseliten

På tisdagskvällen ser jag den fantastiska filmen om FC Rosengård och Therese Sjögran på SVT Play. Hur Klas Tjebbes och Erling Nilsson utmanövreras och andra krafter tar över ”ett av världens bästa damfotbollslag”.

 

Sedan har det inte gått så bra, sportsligt. Sjögran har värvat fel spelare och de bästa har lämnat. Man blev utklassade av enda svenska konkurrenten Linköping förra säsongen. Ändå var svansföringen hög inför CL-mötet med lågt rankade FC Barcelona.

 

Det finns bara en Marta, nej det finns två, minst två.

Så jag tillbringade onsdagskvällen med att se Rosengård spelas ut av de på pappret avsevärt sämre katalanskorna. Jo, det blev bara 0-1 och de skapade inga målchanser men de hade större bollinnehav och förutom en forcering sista fem minuterna var inte Rosengård en i i motståndarnas straffområde. Och man kan, som Barçasupporter inte begära så mycket mer än en bortaseger med 1-0 i första matchen.

 

Vad värre var, från mitt malmöitiska perspektiv, att Rosengård var långsammare, mer otekniska och helt utan en spelidé under 75-80 minuter.  Sedan kom Asante, en mittback, in som innermittfältare och hon gjorde det Rosengård borde göra mot alla lag som flyttar över och pressar deras bollförare hårt – att spela bollen snabbt och gärna långt. Helst över till en annan kant av planen där det är tomt på motståndare. Det tog Rosengård 75-80 minuter att börja göra det.

 

Även med bollen var katalanskorna en klass bättre. Deras vänsterytter hade en förstatouch som Neymar blivit avundsjuk på. Hon fick hårda pass på fötterna och på första touchen fick hon bollen att rulla i väg hårt i exakt den riktning hon ville springa i. Makalöst! Och hon gjorde det flera gånger.  Sedan hade de också en spelfördelare i nr 16 som Rosengård bara kan drömma om.

 

Vad Barça saknar är dels en boxspelare av klass och en målvakt. Det håller inte att vara drygt 162 cm mot ett lag som hade slagit höga inlägg nära mål. Nu gjorde Rosengård inte det men man kan inte utesluta att kommande CL-motståndare faktiskt utnyttjar den här anmärkningsvärda svagheten.

 

Ett exempel på Therese Sjögrans och tränare Jensens misslyckande. Man värvade en meriterad med kroniskt knäskadad kanadensisk målvakt och höll på kuppen att förlora den 20-åriga tjej som är landets bästa målvakt, full i klass med Hedvig Lindahl. Kanadensiskan kan inte spela men hennas amerikanska fru platsar i Rosengårds startelva. Det var länge sedan jag såg någon spelare på den här nivån vara så dålig – oavsett ifall hon tofflade in en massa mål i ett lag som skapade 20-25 avslut per match i allsvenskan förra säsongen.

På tisdagskvällen ser jag den fantastiska filmen om FC Rosengård och Therese Sjögran på SVT Play. Hur Klas Tjebbes och Erling Nilsson utmanövreras och andra krafter tar över ”ett av världens bästa damfotbollslag”.

 

Sedan har det inte gått så bra, sportsligt. Sjögran har värvat fel spelare och de bästa har lämnat. Man blev utklassade av enda svenska konkurrenten Linköping förra säsongen. Ändå var svansföringen hög inför CL-mötet med lågt rankade FC Barcelona.

 

Så jag tillbringade onsdagskvällen med att se Rosengård spelas ut av de på pappret avsevärt sämre katalanskorna. Jo, det blev bara 0-1 och de skapade inga målchanser men de hade större bollinnehav och förutom en forcering sista fem minuterna var inte Rosengård en i i motståndarnas straffområde. Och man kan, som Barçasupporter inte begära så mycket mer än en bortaseger med 1-0 i första matchen.

 

Vad värre var, från mitt malmöitiska perspektiv, att Rosengård var långsammare, mer otekniska och helt utan en spelidé under 75-80 minuter.  Sedan kom Asante, en mittback, in som innermittfältare och hon gjorde det Rosengård borde göra mot alla lag som flyttar över och pressar deras bollförare hårt – att spela bollen snabbt och gärna långt. Helst över till en annan kant av planen där det är tomt på motståndare. Det tog Rosengård 75-80 minuter att börja göra det.

 

Även med bollen var katalanskorna en klass bättre. Deras vänsteryttern nr 15,  hade en förstatouch som Neymar blivit avundsjuk på. Hon fick hårda pass på fötterna och på första touchen fick hon bollen att rulla i väg hårt i exakt den riktning hon ville springa i. Makalöst! Och hon gjorde det flera gånger.  Sedan hade de också en spelfördelare i nr 16 som Rosengård bara kan drömma om.

Nr 15 – alltid beredd att sticka i djupeld längs vänsterkanten.

 

Vad Barça saknar är dels en boxspelare av klass och en målvakt. Det håller inte att vara drygt 162 cm mot ett lag som hade slagit höga inlägg nära mål. Nu gjorde Rosengård inte det men man kan inte utesluta att kommande CL-motståndare faktiskt utnyttjar den här anmärkningsvärda svagheten.

 

Ett exempel på Therese Sjögrans och tränare Jensens misslyckande. Man värvade en meriterad med kroniskt knäskadad kanadensisk målvakt och höll på kuppen att förlora den 20-åriga tjej som är landets bästa målvakt, full i klass med Hedvig Lindahl. Kanadensiskan kan inte spela men hennas amerikanska fru platsar i Rosengårds startelva. Det var länge sedan jag såg någon spelare på den här nivån vara så dålig – oavsett ifall hon tofflade in en massa mål i ett lag som skapade 20-25 avslut per match i allsvenskan förra säsongen. Ella Masar McLeod springer mycket, är tuff och provokativ men hon har tyvärr usel teknik, är långsam, har miserabel spelförståelse och kan inte nicka. I går sprang hon ständigt fel, bollen verkade studsa ifrån henne och hade hon ändå bollen under kontroll så släppte hon den a l d r i  g i tid.  Paret McLeod symboliserar tyvärr Sjögrans arbete och hur långt Rosengård har fallit sedan hon tog över jobbet som sportchef.

 

Therese Sjögrans misslyckande visar hur svårt det är för gamla fotbollsspelare att bli framgångsrika ledare.

PS Paret McLeod sjöng och spelade verkligt bra i dokumentären. Erin röst är oerhört bra, trots att hon är fotbollsmålvakter som skriker mycket…

Annonser

About this entry