Niva vs Offside och frågan om Janne Anderssons främlingsfientlighet

Min kärlek till Offside består men relationen är inte utan komplikationer numera. I nya numret älskar jag idén med att ranka mästarlag – fast jag skulle aldrig låta tränare och spelare kommentera det, det blir bara fel, i bästa fallet taskigt. Som när Sören Cratz ska kommentera att den enda framgång han nådde i hela sin karriär rankas som en av de i jämförelse sämsta. Klart han blir ledsen och förbannad, även om hans lag verkligen var det kanske sämsta av alla mästarlag på 2000-talet. Hade man istället bett männen att kommentera andras men inte det egna lagets placering hade det blivit intressantare utan att ge avkall på det stolta, bittra och beundrande.

 

Jag älskar nördigheterna med ett tema, nu senast vänsterfötter – det är ren kärlek från min sida. Nördigheten är vad som gör mig upphetsad när jag hör Offside dunsa ned på hallgolvet. Den är också snyggare numera, innehåller fler bra, korta texter. Bildjournalistiken har alltid hållit hög klass men nu är det fler foton, inte nödvändigtvis bättre bilder. Jag har en känsla av att det ibland är ett substitut för bristen på närvaro i texterna. Förr var det alltid de långa, genomarbetande, avslöjande intervjuerna som fick läspulsen att skena – nu är det utan tvekan Offsides svaga punkt. Som den intetsägande, bekräftande delvis mail-lika samtalet med Mikael Stahre i senaste numret. Dessutom undviker av någon anledning  Anders Bengtsson bra följdfrågor. Det är en intervju som tassar omkring och bekräftar bilden vi har – som inte vågar utmana varken den intervjuade eller oss läsare utan enbart joggar sig igenom cirka 30 000 tecken.

 

Jag kommer också att tänka på den likaledes meningslösa intervjun med Norrköpingstränaren Janne Andersson efter guldet 2015. Jag gör det eftersom jag  i går läste en intervju med landslagstränaren Janne Andersson gjort av Erik Niva. Den är enkel men lysande. Niva promenerar med Janne Andersson till jobbet och får honom att vara väldigt personlig, privat och öppenhjärtlig och överraskande självkritik. Där är ett väldigt fint parti om Jannes far, idrottsnörden som fick puckelrygg och istället gav sitt liv åt ledarskap och sonens uppfostran. Dessutom vågar Janne lite skämtsamt berätta att han nog har någon slags ”bokstavkombination” och det är ju just denna så kallade mentala bokstav och förmågan att ända fungera socialt som gör honom till en stor framgångsrik fotbollstränare. Gör honom till en 2010-talets Tommy Svensson och Tord Grip i en och samma person. Inte lika social som Tommy, inte lika kunnig som Tord men en fantastisk bra blandning av båda.

 

Niva gör nu på egen hand det som Offside borde göra – skriva bra, långa angelägna intervjuer och reportage. Och han gör detta varje vecka. I går Janne, förra helgen Max Lundgren. Niva får dessutom in en politisk , social och ekonomisk dimension  i intervjuerna – något de flesta ( men absolut inte alla) Offsideintervjuer saknar. Men det är som att i intervjuer får man enbart prata fotboll medan det i reportage är OK att vidga ramarna lite. Jag gillar verkligen reportaget från Ytterhogdal och den EU-finansierade elitsatsningen men återigen saknas motståndet – vad tycker de konkurrentklubbarna i Norrland om satsningen, vad tycker distriktet, vad tycker de lokala fotbollsintresserade SD-företrädarna?  Offside liknar alltför mycket en välmenade förbundspublikation numera  där allt är fint och bra. Det bekymrar mig. Kanske säljer det bättre, kanske är man rädda för att skada de känsliga vänskapsrelationerna som vanlig fotbollsmedia är så beroende av men jag tror bara det är bristen på journalistisk och litterär skolning som är problemet. Den Niva besitter och alltid använder. Att Offside numera tassat över till den snälla, inställsamma och menlösa sidan av den mixade zonen medan Janne Andersson och Erik Niva traskar förbi.

 

Vad som skiljer Niva från ett par av Offside-skribenterna är just att han har modet och ställa de besvärande, intressanta frågorna. Som varför det inte är några andra generationens invandrare längre i landslaget sedan Janne tog över. Ja, förutom de nordiska med Robin och Ola. Och så igår Jimmy Durmaz. Niva hade räknat och frågar, och släpper inte taget trots att Janne svarar korrekt och aningen undanglidande (”jag ska ta mig en funderare på det”). Niva hade till och med kunnat skruva upp problematiken ytterligare genom att koppla det till Jannes berömda krav som sommarvärd, det att alla i hans kommande landslaget skulle sjunga nationalsången. Fast då hade kanske Janne gått sin egen väg…  .. för sur kan han sannerligen bli vilket är bra. Jag gillar människor som är öppna och vågar visa känslor.

 

Problematiken med ”ariska” svenska landslag (som är betydligt mer relevant vad gäller den vita knätofsdominerade svenska dambygdefotbollen)  liknar även den som jag undrade över när jag ställde min första fråga någonsin till Mikael Stahre. Han blev förbannad och jag tyckte det var svar nog. Janne Andersson tar till sig och jag misstänker att det kan vara ungefär samma förklaring nu som då – varken Janne eller AIK 2009 hade en kultur av främlingsfientlighet. Däremot har man kanske inte nåt hela vägen med att integrera talanger med en annan bakgrund till hundra procent. AIK har definitivt gjort det nu. Jag tror tillskillnad från Erik Niva inte att avsaknaden nu betyder att Erik Hamrén tänkte annorlunda och var bättre i det här avseendet än Janne Andersson. Att Hamréns landslag innehöll fler andra generationens ickenordiska invandrare var för att Zlatan ville ha med sina kompisar.

 

Nu är Zlatan borta och med den hans kompisar. Istället har vi fått ett landslag som på pappret är betydligt sämre men som lag är ett par klasser bättre än det Hamrén någonsin lyckades skapa.

 

Alltså. Janne Andersson är inte främlingsfientlig men är möjligtvis lite rigid när han värderar unga spelares förmåga att integreras i hans lag. Det var inga problem i Halmstad där han följde alla sedan juniortiden men mer komplicerat här när hans inflytande är väldigt begränsat. Vänsterfotade Jimmy Durmaz är ett utmärkt exempel på att Janne Andersson accepterar en spelare som kanske dribblar lite för mycket och klackar en gång för mycket eftersom Durmaz tillför så mycket annat som annars saknas. Och i landslaget tar Jimmy jobbet hemåt, det han aldrig gjorde med någon större övertygelse tidigare i karriären. Han är fortfarande inte bra defensivt men i landslaget väldigt mycket bättre nu än under Hamrén.

 

Jag tror samtidigt att det finns många talanger med den bakgrund som inte är så väl representerad just nu som inte fokuserar på landslaget tillräckligt. De tyckte det ar kul att träna Zlatan men svenska landslaget sög rätt betänkligt – Sverige var helt enkelt inte speciellt sexigt. Däremot är jag övertygad om att med de framgångar Janne Anderssons lag kommer nå ökar viljan och ödmjukheten att integreras hos samtliga svenska fotbollstalanger. Janne Andersson är på väg att bli landslaget nye Zlatan – den stjärna med internationell ryktbarhet alla vill associeras med.

 

Annonser

About this entry