Nej till hockey

Att till äventyrs följa malmöitisk hockey nu i april känns inte bra. Känslorna är i bästa fall motsägelsefulla. Våren är på väg, vi försöker vara ute så ofta som möjligt, träden blommar, fotbollen grönskar medan inhemsk hockey, eller rent av lokalhockeyn, håller högtid.

 

Det blir fel – som att vara nykär och otrogen samtidigt. Dessutom otrogen med någon man absolut inte får så mycket värme och kärlek av – typ avrunkad mot avsevärd betalning av någon med grova, iskalla hockeyhandskar, och galler för ansiktet.  April-ishockey är estetisk och moralisk interference som för tankarna till Hannibal Lecter som hockeyhora?

 

Jag har till och med (faktiskt) svårt att känna någon slags stolthet över det malmöitiska laget, tyvärr. Jag har några avlägsna vänner, sportmässigt, som följer klubben  (Rödhökarna?) väldigt hårt och för deras skull hoppas jag de vinner men i övrigt är det mig helt oväsentligt hur det slutar.

 

Det är inte enbart det degenererade spelet ishockey i sig utan allt runt omkring –den grabbiga stämningen, hockeyfrillan, de sura omklädningsrummen, de farliga tacklingarna, den halvt upptinade miljön, alla hjärnskakningarna plus, och framförallt, det faktum att en svensk hockeypublik aldrig blir så upphetsad som när två spelare slänger handskarna. Jag är ledsen men detta är vad jag förknippar så starkt med hockey – lågutbildade, välavlönade övervuxna grabbar i gäng som dricker sig fulla på dålig öl i plastmuggar och brölar sig igenom matcher. Medan de äter sig feta på ohyggligt dålig mat.

 

Nu kan jag bara jämföra med nordamerikansk hockey eftersom jag har aldrig sett hockey utom i de två länderna (plus Danmark och Spanien) men det är likadant där. En kultur jag inte omfamnar och ”varmkramar”.

 

Möjligtvis är det inte riktigt lika uppenbart i Malmö som till exempel i Ängelholm, eller Luleå men likväl – för mig definieras numera hockey av dess genomsnittliga publik. Som om fotbollsupportrar inte enbart tände bengaler utan även var lika etnisk, socialt och genusmässigt enhetlig.

 

Men det är inte enbart detta som skiljer hockeyns publik från fotbollens. Fotbollssupportrar sjunger och kör tifon – hockeyn har avklädda ålderstigna tonårspinupper som dansar eggande för grabbgängen. Hockeyn har en kändis som sjunger nationalsången – fotbollen har en klubbhymn. Ska vi fortsätta – nej tror inte det.

 

Hoppas den lokala, malmöitiska förening som heter ”Redhawks” vinner!  Heja, typ…

Annonser

About this entry