The End of Barça as we know it

Det låter väldigt dramatiskt men jag kan inte förstå hur FC Barcelona ska kunna undvika att den följande veckan blir ett historiskt mörkt kapitel i dess  historia.

På onsdag är det returmatch hemma mot Juventus i Champions League ( 0-3 som utgångsläge), på söndag är det El Clasíco i Madrid och vinner man inte där är även ligan avgjord och säsongen slut. Med historiskt mörkt menar jag i förhållande till förutsättningarna – klubben har tre av världens allra bästa små forwards och hur mycket pengar som helst – ändå förmår man inte prestera mer än ännu en halvdan säsong.

Messi har tappat ett halv steg.

Luis Suarez verkar ganska mätt.

Neymar kan inte acceptera någon annan roll än den omtvistade kungens och manifesterar därför övertydligt sin besvikelse inför domare och motståndare.

Lägg där till att Iniesta tappat minst ett steg och behöver mer tid på sig att behandla bollen. Han genialitet märks enbart när man trycker ned motståndarna in i egen box och Inresta kan få stå och spela boll. Ute på planen är han numera ett lätt byte för pressande motståndare.

Det räckte med att se tre minuter från matchen i Turin för att vara säker på att Barça kommer åka ur. Jag såg minuterna före 3-0-målet på hörna och bytte sedan snabbt kanal med stor sorg i hjärtat. En av Juventus mittbackar stod ensam med Mascherano, brottade ned denne och nickade stående in bollen från sex, sju meters avstånd.

Nu är det inte enbart fasta situationer som är problem för Barça även om man är ruskigt dåliga där och jag tror att ett Sergio Ramosmål på nick nästa söndag är väldigt, väldigt troligt.

De andra två stora problemet är också i försvaret och framförallt organisationen. Vad som skiljer Barça från väldigt bra defensiva lag som till exempel Juventus, Chelsea och Atletico Madrid är inte spelarna – Barça har väl så namnkunniga, duktiga och välavlönade spelare som d andra klubbarna. Nej det handlar om struktur och organisering, att varje spelare gör rätt.

När jag nu ser Barça, ett revanschsuget Barça på hemmaplan bli mer eller mindre utspelat av mediokra Real Sociedad första halvtimmen är det främst detta som sticker ut – ur dåligt organiserade de är. Det räcker att en spelare ligger fel så får det följdverkningar för hela laget.

I det här fallet, som nästan alltid, är det André Gomes som inte gör sitt jobb. Att han är en ny spelare, Luis Enriques älskling och inköpt för cirka 300 miljoner kronor hindrar honom inte från att vara en högst medelmåttig  komplementspelare utan utvecklat defensivt tänk. När Barça tappar bollen läser han sällan det utan det är först när motståndaren närmats honom sätter iväg i djupled som Gomes följer efter, två, tre steg bakom. Ofta faller sedan Gomes väldigt djupt, ned i backlinjen som om han försökte kompensera sin bristande kompetens med någon slags skuld vad gäller position. Eller så vill han bara försvinna, och inte synas. Men han springer, han springer mycket men när man springer fel så betyder antalet meter väldigt lite.

Att Gomes inte tar markering och definitivt inte zon gör att Barça blir en man kort. Motståndarna kan rulla boll på mitten av Barças planhalva för hans lagkamrater kan inte täcka en sista passningsvägen – de spelar trianglar och kvadrater allt medan Gomes lagkamrater istället för att utmana, bryta gå in i närkamper tvingas backa och ligga mellan bollen och det egna målet. På det här viset rullar sedan motståndarna upp Barça och i går var det genant uppenbart första halvtimmen.

Det andra stora problemet är att det som förra säsongen var ett vapen –uppspelen över Ter Stegen som lockade motståndarna att pressa alltför högt och blotta sig bakåt – inte längre fungerar.  Motståndarna har helt enkelt blivit alltför bra på att läsa uppspelen samtidigt som Luis Enrique nu använder en del spelare som inte är tillräckligt bollsäkra för att hantera situationerna. Det är lite pinsamt att behöva konstatera detta men så är Luis Enriques Barça 2017: Umtiti har varken tekniken eller kylan, med boll. Sergio Roberto har mycket boll i sig men föga hum om var han ska befinna sig men däremot en väl utvecklad avsky för fysisk kontakt. André Gomes är så nervös att han helst letar sig uppåt i banan och gömmer sig med en motståndare.

En lösning hade varit att Ter Stegen slog bollarna mot en mötande forward, runt mittlinjen men de väger ofta för lätt för att kunna hantera en sådan passning. Samtidigt borde Luis Enrique med några enkla löpningar av forwards skapa så stora stomma ytor att Ter Stegen kan slå bollar dit egna forward hinner först på. Det fungerar ibland när Neymar tar en position vid sidlinjen och sedan löper i sidled rakt in i plan men oftast är det tillfälligheter och det känns som om tränaren vill att Barça kortpassar sig ur de här situationerna.

Här är två konkreta exempel på vad Barça borde vara mycket bättre på, två exempel på vad Luis Enrique har misslyckats med och två exempel som jag tror att Juventus och Madrid kommer utnyttja i veckan som kommer.

Själv flyger jag ned till Barcelona först på lördag för att på väl tilltaget avstånd följa den tragiska utvecklingen under söndagen men ändå vara där – som supporter-resurs för den kollektiva krisbearbetningen som ovillkorligen följer..

Annonser

About this entry