Aboubakar Keita och ångesten

Har är 19 år och bor ensam i Halmstad. För många skulle det vara skäl tillräckligt för att rättfärdiga ett desperat handlande. Han kommer dessutom från Elfenbenskusten och har bara bott i den halländska metropolen i en månad. I dag är det Påskdagen och svinkallt ute. Aboubakar ska spela fotboll.

 

Aboubakar Keita hade besökt danska storklubben  FC Köpenhamn flera gånger innan de två skrev kontrakt, dagen då han fyllde 18 år den 5 november 2015. Då såg drömmen ut att förverkligas för Keita. En stor, tufft offensiv balansspelare på mitten. Keita drömde om Champions League och de stora, rika klubbarna i Europa.

 

Det gick inte så bra för Keita i Köpenhamn. Han hoppade in i A-laget tre gånger och startade en cupmatch, på 15 månader. Keita är inte riktigt vad FCK trodde han kunde bli, utvecklingen har varit dålig. Så när en liten svensk klubb frågar om de händelsevis har någon talang över är de, och troligtvis någon av deras många svenska ledare, mer än glada över att få rekommendera Aboubakar Keita– killen som till och med gjorde Elfenbenskustens enda mål i sin debut för landets U23-landslag. Visst låter det imponerande, precis vad HBK behöver även om landskampen var mot gästernas U21-lag och att de yngre killarna vann med 5-1.

 

Jag har inte sett Keita tidigare men till skillnad från CMores expertduo på plats var jag inte imponerad av Keita första halvtimme. Han försvarade på mittplan som om han aldrig gjort det tidigare. Flera gånger stod han till exempel stilla vid mittlinjen medan Erdal Rakip slog bollen på ena sidan och sprang på den andra. Eller bara sprang förbi. Keita passade fel, vantrivdes med MFF:a höga press och  förlorade massor av närkamper, något han lät alla och en var på planen förstå hur orättvist det var. När HBK strax före de 30 minuterna äntligen hade ett organiserat anfall med flera spelare valde han att istället för att spela bollen att ta ett avslut från 35 meter. Kanske för att bortaklacken skrek det – det var inget bra avslut. Jag tror inte Keita förstod ironin förrän efter tillslaget. Jag tror han i det ögonblicket kände sig lurad, och förnedrad:  på vädret, på motståndet, på Halmstad och hela drömmen om framtiden.

 

Två, tre minuter senare slänger han sig in med båda sulorna mot Oscar Lewicki, på MFF:s planhalva. Kanske var idén att stoppa en omställning som kunde blivit farlig fast egentligen är det tveksamt om han hade där att göra över huvud taget. Han borde nog ha sprungit med, täckt ytor och först gått på/konfronterat Lewicki 20 meter in på egen planhalva ifall denne fortfarande var bollförande.

 

När man är så stor, och motståndaren så liten, borde man gå in i en närkamp med stort självförtroende –Keita borde rent fysiskt plocka bollen av Lewicki på den långsamma planen. Den var så långsam och dålig att det knappt gick att driva bollen (dribblingsförsöken var oerhört få efter första kvarten av ständiga misslyckanden) och Lewicki borde har varit ett lätt byte, bara att springa med, sätta ditt en axel och bollen är din.

 

Istället väljer Ketita att gå in med båda dubbarna, att slänga sig med sulorna före. Kanske siktade han på bollen men efter 15 månader i Danmark vet han att oavsett vad man siktar på så här gör man aldrig så här i Skandinavien, eller Europa över huvud taget. Och ändå gör han det. Varför?

 

Det finns två möjligheter. Antingen är Keita väldigt väldigt korkad och tänker inte på konsekvenserna av den ur alla perspektiv fullkomligt onödiga, hänsynslösa tacklingen. Och allt det snack som tränaren haft med laget efter den onödiga utvisningen i 33:e minuten i förra matchen – det fastnade liksom inte i Aboubakar Keita, sedan en månad boende i Halmstad.  Han drömmer om att domaren särbehandlar honom därför det är synd om Keita, på Örjans Vall, i kylan. Han tror verkligen att domaren förstår honom och aldrig någonsin kan visa annat än gult mot Aboubakar.

 

Jag tror inte att Keita är så korkad. Jag tror han tar det solklara röda för att han vill av planen. Han mår inte bra psykiskt och vill eller kan inte spela mer. Jag tycker att hans knattelika försvarsspel och allmänna uppträdande tyder på detta – att han inte är i balans och mår dåligt.  Och då väljer han att istället för att berätta det för tränaren,  fixa biljetten till omklädningsrummet och värmen och ensamheten helt själv.

 

Det är inte lätt att vara 19 år och väldigt ensam i Halmstad en svinkall Påskhelg 2017.

Annonser

About this entry