”Verkligheten är bättre som skönlitteratur”

Två titlar så tidigt på säsongen att jag inte hunnit rulla ut konstgräset än.

Juan Villoro beskriver ”Diego” som en bordelinemänniska, en exceptionellt och emotionellt begåvad konstnär som första gången han bestämmer sig för att lägga av med fotboll är blott 17 år gammal. Hur tränare Menotti två år senare, när ”El Pide” blivit utsedd till U19-VM:s bäste spelare, fortfarande tvingas knyta dennes skosnören. Hur ”Maradona” när han presenteras  inför 80 000 fans på San Paolo i Neapel och egentligen har bestämt sig för att bara spela av det nya kontraktet och istället satsa fullt ut på kokain ”gör det han är näst bäst på i offentliga miljöer: hejdlöst snyftande.”

 

Maradona återuppstår hela tiden, speciellt när vi beundrare minst anar det. Om honom skriver Juan Villoro lika yvigt, extatiskt och blandar hej vilt jämförelser och metaforer om gudar med filosofi och vanlig mexikansk gatulogik. Han återkommer ofta (på de få sidor jag hunnit läsa) till upplevelser han relaterar till barn – att vårt förhållande till bollen och känslorna inte utvecklats nämnvärt sedan tiden före tonårens komplikationer. Dessutom skriver Juan Villoro roligt. Som när han berättar om just Maradona fat boken även handlar om bland annat ”vattenmelonen Pelé”. Nu bodde jag i veckan i Rom med en av världens största Maradona-  (och Napoli-) fans så jag har hört många historier om honom de senaste dygnen. Boris klädde till och med ut sig till kypare för att få komma nära ”Diego” i Cannes. Och Diego lade sin han på honom och tröstade honom när Boris betygade sin kärlek på samma sätt som han hade gjort ifall Gud uppenbarat sig inför honom. En liknelse som för övrigt Boris tyckte var helt adekvat.

 

Boris har dessutom redan, med tårar i ögonen inför mig och hans fru över sardinsk björnbärslikör redogjort för det kanske allra mest emotionella ögonblicket av alla  I HELA JÄVLA FOTBOLLSHISTORIEN. Villoro gör det också, på sitt sätt. Att när Maradona slår in den avgörande straffen mot Italien, på San Paolo vid midnatt en varm juninatt 1990 och den neopolitanska publiken ömsom gråter, ömsom applåderar honom utgör det ögonblicket både höjdpunkten och slutet på Maradonas karriär, 29 år gammal. Norditalien inser att han är en fara för deras hegemoni och drar undan sitt stöd, avslöjar hans kokainmissbruk och lyckas få honom att fly både Italien och Neapel, hans kungadöme.

 

Juan Villoros ”God is Round” (Restless books) bygger på två av författarens samlingar med fotbollsessäer: ”Dios Redondo” och ”Balón dividido”, Rund Gud” och Gudomlig boll”. Det är en av de två böcker jag fick kvällen före El Clásico och vars paket jag endast öppnade för jag var så tvingad till innan jag reste. En titel jag ska recensera, en annan titel som jag älskar redan in jag läst mer än ett fåtal sidor. Därmed inte sagt att jag inte gillar Per Ngyen–Johanssons bok om svenska föredettingar (Pintxo), tvärtom men den spelar liksom i en annan serie. Men samtidigt väljer jag idag att köra 22 mil och se Gröstorp på en väldigt blåsig konstgräsplan istället för att njuta av solen på Swedbank Stadion.

 

En sak är klart bättre med den svenska boken – omslaget. En helt fantastisk bild, älskar den djupt. Även baksidestexten är kort, ren, snygg och bra. Resten av texten, i boken? Nja, jag får skriva ihop recensionen för Smålandsposten först men för att vara svensk är den helt OK.

 

Det är ont om välskrivna, insiktsfulla långa fotbollsreportage i det här landet, undantaget Erik Niva. Kanske ska man se det här som en Nivaeffekt mer än en Offsideeffekt även de senare allt mer ofta skriver om svensk lingonfotboll eftersom ingen av oss längre, varken de, Niva eller jag längre får axcess. Jag vet inte ens hur det stavas ( förlåt Anton). Jag är så långt ifrån att få det till världens stora klubbar och stjärnor att jag inte kan stava till det.  Där finns en värld vi beundrar, misstror men fascineras av men vi författare inte får komma närmare än en TV-skärm.

 

Juan Villoro är enligt baksidan en ung mexikansk Octavio Paz vad gäller kvalité och uppmärksamhet. Han skriver allt möjligt, inte minst journalistik och han måste vara cirka 65 år gammal. Jag tror min mexikanske vän har pratat om honom och någon annan har refererat till den här titeln. Nu läser jag den i en amerikansk översättning. Inte engelsk. Visserligen förklarar förlaget att det var författarens önskan att man använde football istället för soccer men i övrigt är den präglat av ett språk och referenser som ibland bara blir alltför nordamerikanska. Hade velat läsa originalet men eftersom jag har problem redan med de många amerikanska tre-, fyra- och femstaviga orden hade det nog varit omöjligt på spanska. Åtminstone mexikansk spanska som inte har överdrivet mycket gemensamt med den spanska som talas i Madrid.

 

Lika skeptisk är jag mot tre långa citat från amerikanska litteraturkritiker – man måste alltid ifråga sätta deras insikter och perspektiv vad gäller ”soccer” på samma sätt som man måste ifråga sätta svenska anmälare av baseball-litteratur. Men själva texten, ja Herre jävlar vad bra den är. Samtidigt är den, liksom Ngyen-Johanssons bok en konsekvens av att de stora klubbarna och stjärnorna inte längre är tillgängliga – såvida du inte äger TV-rättigheterna och enbart ställer frågor med så självklara svar att de hovsamt tillfrågade blott behöver tre olika uppsättningar klyschor per säsong. De två böckerna är så totalt olika men ändå lika nära, levande och kärleksfulla i sina beskrivningar av den där fotbollen.

 

Ps Rubriken är ett citat från förordet handlar om författaren Juan Carlos Onetti vilken ett tag på 1930-talet jobbade som biljettförsäljare på den stora stadion i Montevideo och i sin bok ”Råd till blivande författare” skriver att man bäst betraktar ett samhälle från flaggstången på en fotbollsarena. Villoro menar, i sitt absoluta knäfall inför mästaren Onetti, att det nog ändå är rollen som biljettförsäljare som är den idealiska för en ung skönlitterär författare. Och knappt ens biljettförsäljaren existerar längre i dagens fotboll….   … kanske är modern fotbolls motsvarighet till biljettförsäljare den som kroppsvisiterar alla passionerade, tålmodiga supportrar…

Annonser

About this entry