What happens on pitch, stays on pitch

Robert Laul utnämnde mig en gång till ”Sveriges sämste sportjournalist” och det ligger absolut något i det. När jag jobbade för DN skrev jag inte alltid som kollegorna, konkurrenterna eller läsarna förväntade sig. Jag försökte alltid ha en självständig åsikt, ofärgad vad auktoriteterna som tränare och spelare tyckte. Jag vägrade vinkla på en spelare bara för att hen gjort ett avgörande mål, eller en räddning: det vill säga tvärtemot den gängse och fortfarande rådande, inhemska sportjournalistikens dramaturgi. Jag minns att när jag skrev basketreferat för NSD tyckte Plannjas coach inte om att jag i milda ordalag kritiserade drag i hans coachning av bänken och krävde att jag inte skulle få skriva mer i NSD. Så jag fick börja skriva för Norrbottens-Kuriren istället.

Ett annat bra exempel är när den argentinska duon i AIK debuterade och Villamarin gjorde två mål i Helsingborg varefter min chef krävde att jag skrev om texten eftersom jag haussade den andre killen, Obolo, han som spelade fram till två och överglänste Henrik Larsson i just de delar av spelet där Henrik annars var ohotad allsvensk kung. Jag vägrade. Jag försökte också alltid lägga in små referenser till den svenska poesiskatten, kända citat, ordagrant eller apostroferade. Läser man mina referat, framförallt om fotboll noggrant hittar man ibland guldkorn från rika aldrig sinande gruvor som Tranströmers, Sonnevis eller Göran Palms – poeter jag tänkte passade för just DN:s läsekrets.

Jag har fortsatt vara obstinat. Man kan hålla detta mot mig och min karriär både som författare, journalist och kommunikatör men va fan, jag är här och jag lever och livet ska inte vara enkelt, eller förenklas (mer än möjligtvis i Mello).  Jag producerar bloggtexter som har väldigt få läsare men det är mina, mina alldeles egna läsare. På DN skrev jag för kanske 1 miljon av DN:s läsare men hur många av dem var egentligen mina, förutom Laul och andra missbelåtna mailare? Av alla texterna här, över 6000, är kanske vart tionde genomarbetad ( som den här bredvid om hur CMore skadar svensk fotboll) men alla dessa texter skapas utifrån min kärlek till fotboll och idrott – det är inte ett skyltfönster för min karriär. Jag skriver fort och tycker en massa, ofta alltför fort, ibland alltför mycket. När andra vill romantisera är jag realist. När andra beskriver ”verkligheten” kräver jag att få fabulera fritt, jag referatrabulisten.

Nu gäller kontroversen ett referat jag skrev efter Författarlandslagets 1-3 förlust i Rom för två veckor sedan. Jag skrev i första hand inte som officiell kapten för laget utan för att ingen annan vill skriva, kanske för att de känner att förväntningar är alltför höga. Dessutom tycker att varje match Författarlandslaget spelar bara måste få en text, allt annat vore ett svek och självbedrägeri. Jag ser heller inget värde i att skriva förment objektiva, sakliga, lismande referat – andra får väldigt gärna skriva dessa och jag ber varje gång även mina lagkamrater skriva men inget gör det (utom Mange).  Min bild av matchen är varken mer rätt eller fel än andras, den är bara min. I fall jag verkligen skrivit vad jag sett hade ingen blivit glad för vi är gamla, trötta och inte längre speciellt bra på fotboll, om vi nu någonsin varit det. Men vi älskar leken, spelat och kommer fortsätta göra det så länge vi kan, hur fan det än ser ut i andras ögon. Så jag skriver referat till Författarlandslagets matcher med ironi och överdrifter. Inte sällan med lite kritik mot det jag tyckte var mindre bra och som vi borde ändra – det kan vara beteende, organisation eller enskilda hädelser. Jag kan även kritisera motståndarna men referatet bygger på överdrifter och inte sällan stereotyper, karaktärsdrag i motståndarnas fotbollskultur som till exempel Riksdagens problem med passningsspelet. Jag fabulerar om vad vi är och gör på planen för let’s face it:  till och med vårt namn är en grov, pompös överdrift. Så jag tycker, speciellt i det här sammanhanget att det finns en zon av fiktion och frihet som jag vill och måste utnyttja. utan att det blir helt overkligt- en balansgång mellan hjälteepos och bitter realism, speciellt när vi förlorar. Den vanligaste författare jag brukar hänvisa till när det gäller det svenska lagets insatser de senaste åren är Zackaris Topelius.

Som vanligt läste några lagkamrater det och gillade texten men även våra fantastiska och oerhört generösa italienska värdar läste och blev nyfikna. Jag förklarade att det inte passade så bra att översätta, bland annat på grund av ordlekarna och ironin. De frågade igen, jag avböjde så de gick vidare – till google translate. Det blev inte så bra, de kände sig kränkta och vände sig till svenska vänner. En av dem ( i den senare version två svenskar) läste och fann texten helt utan ironi och överdrifter. Nu blev våra italienska vänner kränkta på allvar. De kände sig framförallt utpekade som filmare och tog bestämt avstånd av beskrivningen av italienska domare så som ”lättpåverkade”. Var efter jag skrev ett nytt mail med ursäkter och förklaringar. Dessutom tog jag omedelbart bort texten från vår hemsida. Nu har flera svenska spelare och anhöriga hört av sig och vill läsa referatet.

Jag har tänkt på det här ganska mycket. Hur jag å ena sidan absolut inte vill kränka våra vänner sedan många år. Samtidigt har vi ett returmöte om två veckor i Malmö och risken är att jag återigen skriver ett referat som kan verka sakna lite takt och ton, i Google translate (eller ”trasslande” som mitt stavningsprogram vill kalla det). Bättre att ta itu med problemet – att vi har olika relation till fotbollstexter. Jag tycker att man kan få skriva om fotboll, om vår fotboll lika fritt och fiktivt som man skriver om allting annat.  Jag tycker till och med att det knappast går att skriva på något annat sätt. Min åsikt delas inte av alla men jag kan tycka, faktiskt, att vi som författare ska kunna respektera varandras fiktion – vill man läsa högtidligt officiella, tråkiga och menlösa referat får man läsa någon annanstans. Så här är den – en text delad och publicerad av en obskyr bloggare och tillfällig forwardsavbytare.

Ps 1 Med rubriken syftar jag på att vissa saker bör förbli outtalade. Att vi som författare och tämligen usla fotbollsspelare måste låta fiktionen styra berättelsen om våra fotbollsäventyr på planen – annars blir det faktiskt helt outhärdligt dåligt, eller falskt. Eftersom fotboll i sig är fiktion, varför förväxla våra egna underbara äventyr med verkligheten?  Låt verkligheten stanna där den hör hemma: på planen, i resultatet men låt den inte ta sig in i och fördärva våra texter.

Ps 2 Lauls utnämning fick, även den, konsekvenser. Det slutade i ett 20 minuter långt inslag i ”Medierna i P1”.

Ps 3 Försök undvik att ”Google translatea” texten.

Slutet blev dramatiskt. Slutet var väl det enda som var riktigt dramatiskt i den här matchen  ifall man inte räknar med våra italienska värdars talang för att trilla omkull teatraliskt. Betyg: mer Opera Buffa än Pirandello. Därmed påstår jag inte att denna speciella väldigt överemotionella italiensk musikdramatiska form saknar realistiska inslag. Vi svenskar spelade hårt och tufft och det var talande hur vi provocerade dem till dessa ständiga skrik av smärta parat med ivrigt gestikulerande åt det håll regissören i svart befann sig.

Dels för att vi inte var så snabba nu direkt på eftervintern eller kvicka i de fötterna som alldeles nyss bar raggsockar, dels för att det liksom var enda rollen som återstod för oss med det manskap vi hade att tillgå. Därmed inte sagt att det var en ful match. Moqi Trolin fick ett gult för att han trippade deras ”regista”. Mange Johansson förlängde rekordsviten med ett gult per match och som Mange förstått att utnyttja men ni kanske inte vet är det i Författarfotboll OK att samla på sig hur många gula som helst så länge man blott tar ett i sänder.

Vi var 13,5, de var 17. De krävde och fick igenom kravet på 45 minuter i första halvlek och 40 i andra, exklusive var sin timeout- oklart varför.

Laget. Alexander – Mange, Sjövik, Leif och David – Jesper,Stefan, Jonas och Stephan – Mats & Måns. På bänken började Moqi, Danjin och Magnus.

Det höll hyfsat  i en timme och sedan tog Italien tog ledningen i mitten av andra – fram till dess hade de båda målvakterna (vår debutant Alexander Thörnqvist var lysande såväl versalt som allmänt målvaktsmässigt) styrt matchen med handskbeklädda händer. Vi hade den kanske fetaste chansen när Mats Lerneby fick ett friläge på grund av en dålig bakåtpassning och sköt rakt och hårt. Den duktige italienske burväktaren slängde sig åt fel håll men fick ut en fot och tåtippade bollen till en resultatlös hörna. Även vår andra chans kom efter ett misstag i deras försvar liksom deras ledningsmål som var konsekvensen av ett sådant misslyckats traditionsrikt svenskt uppspel som tyvärr alltför ofta förväxlas med begrepp som att ”rensa” eller ”tjonga”.

Vid tvåan hamnade båda backarna i Alexanders knä i stället för på avslutarens vrist. Så kvitterade vi efter att den ständigt löpande Jesper Tillberg fångar upp en målvaktsretur på en frispark av Jonas Michanek. Jesper är på vad danskarna kallar ”pletten”, den plats i fotbollsgeografin där Preben Elkjær bodde. En behärskad bredsida räcker när man har målsinnet som sitt sjätte i ordningen. Dessutom med det nya knäet som belönades med både mål och oerhört uppoffrande ständig rörelse utan boll.

Många var vi som då trodde att cirka 7-8 minuter återstod av matchen med det var minsann blott cirka 60 stressade sekunder. Trebackslinjen tappade markeringen och plötsligt stod en glad italienare vid straffpunkten och tåfisade fel, ställde Alexander och så var matchen slut, på diskutabel övertid i den stad som kallar sig ”evig”. Pyttsan!

Det var en tuff kamp som kännetecknades av Bonsai-inspirerat anfallsspel och avgjordes av det lag som bäst förmådde att utnyttja motståndarnas misstag och den 29 april 2017 på Pius XI Arena var det Italien. Det var inget för estetflabbarna men solen värmde. Hade vi fått mer en enda, dessutom usel, boll att värma upp med kanske vi kunnat nå oavgjort.

Jag vill speciellt berömma debutanterna Alexander, Danjin Malinovic och Moqi som alla varit så duktiga fotbollsspelare att de nästan helt lyckades dölja sina kanske inte helt hundraprocentiga försäsonger. Personligen tycker jag  även att Jonas Michanek var väldigt duktig men även Leif Jacobsen, Kristian Sjövik och David Eberhard utmärkte sig. Jesper Tillberg hade kanske inte så mycket boll men hans oerhört uppoffrande löpande ( han springer på v a r e n d a bild jag tog) resulterade i ett mål. Hade alla kunnat springa som Jesper utan boll hade vi lekt hem matchen.

De som inte här nämns, inklusive forwardsoskulden Sjöholm, får godkänt.

Bilder finns upplagda på vår hemsida under både under Lagbilder och Olaga bilder.  De berättar delvis en annan historia, att det minsann inte enbart var våra värdar som agerade med en viss teatralisk talang. Men som skandinavisk förklaringsmodell till 1-3 –nederlag och italienskt domarteam fungerar det utmärkt. Först Bayern München, nu Författarlandslaget.

I övrigt bör berättas att vi åt en makalöst överdådig fisklunch på en sardinsk restaurang efter matchen och att det sedan fortsatte hemma hos Francesco och vars hem nästan är granne med påvens sommarresidens i Castel Gandolfo. Tyvärr hann jag enbart höra inledningen, Moqi berättade om hur han som regissör arbetat med manusförfattarna inför det som blev en bejublad och mediehyllad föreställning på Teater Grob ”Me and Tyson”.

Hoppas någon annan kan berätta om vad som hände sedan och självklart gärna ge sin syn på matchen.

Annonser

About this entry