Höjdpunkten som fotbollssupporter – 25 år senare

Det var nog en onsdagskväll i maj, mitt lyckligaste dygn som fotbollssupporter inträffade troligtvis i dag, för 25 år sedan. Efter en svängig och ryckig match på Wembley där det kunde stått 6-3 vid full tid tryckte Ronald Koeman in en frispark från drygt 25 meter på övertid som avgjorde sista Europacupfinalen för herrar någonsin.

 

Det var ett skitmål, ett historiskt skitmål men ändock ett mål som gick vid sidan om muren och just där målvakten borde stått. Varför han inte gjorde det? Nja, knappast för att han trodde att Koeman skulle skruva bollen över muren och in i närmaste krysset.

 

Det intressant är att Cruyff beordrat något som annars var väldigt ovanligt på den tiden – man ställde flera spelare i muren för att skymma. Det börjar bli populärt igen.

 

För mig som då hade bott från och till i Barcelona i fyra år var det århundradets utlösning. Sedan jag kom till staden för första gången handlade allting om att Barça aldrig kunde vinna den finaste titeln – de var en evig och fördömd lillebror till Real Madrid.

 

Så detta. Staden explodera de i lycka. Alla, ja i alla fall en miljon människor, plus jag och Miguel,  försökte ta sig till Plaça Catalunya eller Ramblas för att fira. Alla hade Cava-flaskor som man bjöd generöst av och sprutade vilt med. Jag kom ihåg gamla blåhåriga tanter som inget hellre ville än att få en bamsekram av någon annan supporter. Med bilköer tuttade som kör skanderade vi alla, ja alla: ”Madrid cabron, saluda Campeon” ( Madrid era skitstövlar, hylla Mästarna).

 

Segern i en fotbollsmatch 150 mil därifrån mot ett italienskt lag handlade så väldigt mycket mer än om fotboll. Det är utan tvekan ett av de viktigaste ögonblicken i Kataloniens moderna historia, liksom de internationella idrottslekar som hölls på hemmaplan två månader senare. Dessa två idrottsevent signalerade att Katalonien och Barcelona var vinnare. Att de kunde tävla med de allra bästa i Världen. Det var också en positiv käftsmäll för den katalanska självbilden som aldrig varit så där jättestark – den regionala/ nationella dagen hålls tills minne av förlusten i kriget 1713…  …den som tillslut gjorde dem till tvångsspanjorer.

 

Jag hade velat skriva att Barça, likt staden i stort, aldrig vänt sig om efter det men det är osant. Det gick snabbt. Precis efter OS skulle jag själv illustrera ett reportage om Michael Laudrup med bilder från CL-kvalmötet med Sparta Prag. Jag och mitt ljussvaga Nikkor 200mm/6.3 ft glugg hade inte en chans i de få luxen på Camp Nou 1992. Jag fick använda bilder där han stod stilla, eller låg ned. Och då hade man inte så många knäpp på sig.

 

Sedan förnyade inte Cruyff kontraktet med Laudrup som gjorde den förbjudna resan till Madrid och förde dem till en Ligatitel. Och sedan ville han inte längre ha Zubizaretta som sedan tog i landslaget ytterligare fem år emedan Barça hade sin i särklass sämsta målvaktsuppsättning i modern tid. Ahde jag satsat på att vara målvakt hade jag utan tvekan platsat där – bättre var de inte!

 

Jag är väldigt glad att jag fick uppleva det här, liksom sådana där andra saker i livet som supporter eller människa som man alltid kommer bära med sig och minnas. I hågkomster som alltid skapar ett lite leende på läpparna.  Låt oss hoppas att jag har flera, så här stora saker kvar att uppleva, och minnas.

 

 

Annonser

About this entry