U21-EM och Hockey-VM: B-turneringar för bänkade och ”wannabes”

Nu börjar de starka fosterländska känslorna vakna i Sverige. Våra fina svenska pojkar ska tävla mot andra ungdomar och vi tänker sena, varma romantiska sommarkvällar och lyckliga straffavgöranden. Jag tycker också det är kul med fotboll men några frågor är nödvändiga: År de bra fotboll? Är det ett mästerskap av värde? Vad har Sverige där att göra?

 

U-21 EM är ett urvattnat mästerskap nästan helt utan värde. Är man under 23 år är man 2017 inte längre en talang så de allra bästa spelarna är inte med, inte ens i Sverige. Bland de som tycker det är en meningslös turnering är Victor Nilsson Lindelöf, Ludwig Augustinsson och Emil Krafth. Det är likadant i andra länder. Har du talang och redan spelar fotboll på hyfsad nivå är den här turneringen endast något man ska undvika. Ungefär som Idol, fast uppblåst i ett rätt tröttsamt europeiskt perspektiv.

 

Egentligen borde U-21 läggas ned – spelarna är alltför gamla och erfarna. Det är också därför Sverige kvalificerade sig förra gången (förutom då denna abnorma tur): det är en b-lagsturnering för de mellanbra unga förlorarna, en ”Andra chansen” för att få fart på en karriär anonymiserad i en lång bilkö av stillastående utveckling.

 

Den största framgången för svensk ungdomsfotboll i modern tid var en oerhört tursam historia. Sånt som sker en gång under en livstid. I de allra flesta matcherna var svenskarna klart sämre men vann genom tur, motståndarnas arrogans och hybris plus naturligtvis en oerhört stark kollektiv prestation. Håkan Ericson gjorde ett bra förarbete.

 

Svårt att tro att det går att upprepa. Samtidigt ska man inte glömma att motståndet blir svagare för varje år. Hur svag kvalité ska turneringen ha innan UEFA inser misstaget?

Annonser

About this entry