Ännu en närmast sportlös dag i mitt liv

Det var en onsdag, Jag gick upp, gjorde mycket kaffe med soyamjölk och mörk ”chokelad”, skrev, körde bil genom regnet till gymmet och tränade, åt grötfrukost och fortsatte skriva. Ingen sport. Inte ens en tanke på att konsumera sport, än mindre tycka något om det.

 

Jag framhärdar med mina vita sportlösa dagar. Känner pressen från manuset, det ofärdiga, som en gapande tränare på försäsongen. Det är inte enbart med lust om man så säger men när jag skriver bra sipprar lusten och glädjen fram.  Det är processen dit som är lite jobbig och detta här är en slags mjuk uppvärmning – före morgonträningen, före frukosten och manusoket. Till och med före fb.

 

Tränade på eftermiddagen, som jag cyklade till. En ung instruktör frågade mig om CL-finalen så hävdade att det inte var ”Manzukicz” (stavning?) mål som han kallade det utan i mitt tycke Juves mål och vänsterbackens mål lika mycket som målgörarens. Ett lagmål. Jag berättade även om Jorge Valdano och Maradonas mål för honom vars höjdpunkt egentligen är när Maradona ber Jorge om ursäkt för att han aldrig passade. Det vill säga att göra världens vackraste mål genom tiderna och vara ödmjuk  är det största. Det påminner mig om att i ”kategorirden” här bredvid är estetik och etik grannar. Ingen tillfällighet.

Sedan kan man naturligtvis fråga sig om Maradona verkligen var så ödmjuk i den stunden som Jorge framställt det? Han är ju själv en god stilist och redaktör för flera antologier med fotbollsnoveller. Fast vad sanningen egentligen är ska man kanske inte forska om – det finns en ro och förtröstan i fiktionen som vi inte ska dissa. Det är vår vardagliga fiktion, alla drömmar och förhoppningar, som bär oss genom livet. Även, eller speciellt,  en blåsig och grådassig torsdagsmorgon med tunga regnstinna moln i början av juni.

 

Cyklade i går på den snabba cykeln genom en–nära-storm-upplevelse, räddade en Poké Bowl på In the Pink med vildfångad lax och avocado som var väldigt god. Till vilken jag drack upp resterna av tisdagens Champagne. Pratade bokmanus, livet och diskuterade bilder med Tomas till sent på kvällen. Oerhört givande.

 

Pratade i princip ingen sport trots att vi båda är väldigt sportintresserade med en nästan identisk bakgrund: fria sport- och kulturskribentner  från Helsingborg. Jo, Tomas berättade en anekdot om hur han blev uppflyttad till Vegeholms A-lag som 12 årig skyttekung efter att ha gjort 3 mål i debuten med juniorlaget med juniorlaget på Alströmmersvallen i Väsby.

Tror jag missade någon detalj i den berättelsen.

 

Tittade på Guardians fotbollssidor. Har ännu inte hämtat mig från att nära hälften av deras fotbollsexperter tyckte att Pep Guardiola och Claudio Bravo var sämste manager respektive spelare i EPL förra året.

 

Jag borde skriva om det också, hur dåliga, elaka och smått korrumperade fotbollsexperter på världens bästa fotbollssidor kan vara. I fall Pep varit engelsman och värvat en engelsk målvakt istället för Joe Hart hade de aldrig någonsin mobbat den här duon. Så en av de sämsta sakerna med England är den nationalism dyker upp över allt. Och den blir inte lättare att undvika de kommande två, tre dagarna. Britterna har en alldeles unik chans att rösta bort Brexit och Maggie Thatcher 2.0 därför att hon var så säker på seger. Det är en brittisk livlina som räcks ut till dem – kommer de ta emot den i dag?

Annonser

About this entry