Hänryckningens halvlek kan bli kort

Efter sju svåra år har vi fått uppleva ett genuint sekulariserat svensk mirakel. Med ungefär samma lärjungar har herrlandslaget på ett år förvandlats från en dyster dussinlik grupp tvivlare (med två anorektiska avslut på mål på tre matcher mot mediokra motståndare) till att nu vara en av Fotbollseuropas mest haussade och klickade snackisar. Men låt oss börja igår, med den sensationella uppståndelsen.

 

Janne Anderssons landslag bjöd på ännu en fantastisk fotbollskväll. Som vanligt förvandlades oturen till tur. Ena halvlek si, andra halvlek så. Sverige var i brygga nästan direkt efter pausen och förblev där, med ryggen pressade mot gräset. Robin Olsen och ”Granen” räddade laget gång på gång. Rensningen med en minut kvar ackompanjerades säkert med miljontals svenska suckar av tillfällig lättnad – absolut inte av någon upphetsning över en potentiell målchans. Men andhämtningen, Sebbes uppoffrande nästan socialistiska löpning och Lloris nästan lika oförklarliga miss gav Sverige en lika turlig seger som Sverige i Paris oturligt tappade en poäng. Och bättre med tre var än två var, eller hur Holland?

 

Lloris val att inte slå bollen direkt utan först slå fram den och sedan bli så pass stressad att han träffade bollen fel berodde på två saker. Dels Sebastian Larssons vilja att fullfölja löpningen, dels de franska utespelarnas ovilja att möta bollen. För Lloris känner att han inte kommer kunna slå bollen mer än strax över mittlinjen och han vill ha den in i närheten av svenskt straffområde där hans lagkamrater stannat kvar i tron på att bollen skulle kunna flyga 80 meter. Dessa fransmän tänker att det är någon annans ansvar att möte Lloris boll – alla stannar kvar för att just han ska sätta det avgörande målet. Hade de franska försvararna och mittfältarna direkt tagit en löpning på 15-20 meter tillbaka mot egen planhalva hade Lloris aldrig behövt försöka slå bollen så långt. Det var ändå 40 sekunder kvar, det hade gått att nå svenskt straffområde på två spelare istället för bara genom Lloris långa boll.

 

Bäst i Sverige var i mitt tycke Robin Olsen och ”Granen”. I princip gjorde de inget fel under 96 minuter. Fantastiskt. Fast framförallt handlar Janne Anderssons framgångar om ett lag. Det är ungefär samma spelare som under Hamrés tid men med en annan ledare och en annan filosofi. Svårare än så är inte fotboll och svårare än så är inte fotbollsjournalistik: se aldrig resultaten utan prestationen.

 

Jag tycker att de som en gång hyllade Hamrén så intensivt, till exempel efter den meningslösa segern mot Frankrike i EM 2012, borde…  …. ja jag vet inte vad de borde mer än att jag tycker det är beklagligt att så få svenska fotbollsexperter i media både förstår fotboll och vågar vara ärliga mot sin kunskap och det som skulle kunna definieras som övertygelse. Istället har man anpassat ”tron” till de mediala omständigheterna: en vinnare ska hyllas, en förlorare ska dissas.  Tur och otur är oväsentligt, allting är svart eller vitt.

 

Med detta sagt vill jag uppmärksamma att det inte alls bara är att checka in på flyget och vinna de två svåra bortamatcherna mot Vitryssland och Bulgarien. Det är landslag som är väldigt beroende av hemmaplan och medgång. På bortaplan är de oftast rätt usla och ändå tog Sverige inte speciellt övertygande segrar mot varken Vitryssland eller Bulgarien på Friends. Detta bör i hänryckningens trepoängstider inte nog poängteras.

 

 

 

 

Annonser

About this entry