Även en inställd träning är en träning…

I tisdags besökte jag fysioterapeuten för en uppgradering – hur långt hade jag kommit, vad fanns det mer för övningar jag eventuellt kunde tillföra. Jag visste egentligen svaren men ville ändå ha en professionell och inte enbart den extremt interna analys jag ständigt själv gör.

 

Det blev tummen upp. Plus en ny övning till de muskelgrupper i axeln och övre ryggen jag inte kunnat aktivera tillräckligt på andra sätt. Samme fysio som för tre månader sedan menade att jag aldrig skulle kunna vara målvakt igen frågade efteråt om jag börjat träna med boll…

 

…jag har ju inte tränat med boll över huvud taget. Inte på rehab och inte på en fotbollsträning. Så då och där jag bestämde mig för att göra min första fotbollsträning sedan september, efter sex månader av rehab. En lite galen men ganska logisk idé. Nästan på dagen ett år efter att jag och Milo av ren nyfikenhet traskade iväg för att kolla ljuden vi hörde i sommarkvällen. De omisskännliga ljuden av en fotbollsträningen i en liten, liten by strax utanför Simrishamn på Österlen.

 

Tränings-comeback Kanske inte som målvakt – jag har inte fullrörlighet och sover fortfarande inte på vänster axel men jag lade ändå ned målvaktshandskarna i min Messanger ryggväska. Och jag tränade inte benen över huvudtaget under morgonpasset på gymmet. Det blev ändå en hel del där i väskan – typ 6-7 kilo med träningskläder och ombyten, plus böcker.

 

Och jag skulle cykla. För att jag kan, för att jag inte alls cyklat så mycket landsväg i Sverige år och för att manifestera att min kropp gör offentlig comeback. Men även för en vän som är väldigt väldigt sjuk och som jag tänker på mycket. Som om min fysiska prestation kunde ge henne lite styrka på nåt sätt. Det är inget jag kan göra för att hjälpa henne, just därför är så tanken är viktig.

 

Började cykla 15:00 och tog vägen över nysyrran Cecilia i Dalby och lämnade nya, tunga Knausgårds bok om Sommaren. Drack ett glas vatten efter tre mil i halvvind, ibland motvind. Då hade jag redan svurit åt Staffanstorps obefintliga skyltning och underlåtenhet att ens sopa bort vintergruset på pendlarcykelbanorna. Skyltningen där är lika usel som i Sjöbo, fast cykelvägarna är ännu sämre i Sjöbo. Föraktfullt usla. Bara en velohatande gatudirektör kan ha sådana cykelbanor som kommunen cykelartär. Hatade Sjöbo i går.

 

Annars gick det rätt bra, trots oservad och lite motsträvig cykel. Cyklade kanske en mil alltför långt (Näsby?) och framförallt trodde jag att träningen började 19:00 när den alltid börjar 18:30. Så 18:50 svängde jag upp framför omklädningsrummen på Impevallen och då var där ingen annan än Bo-Inge – klubbens allt-i-allo och då menar jag verkligen allt: från styrelse till minsta detalj. Utan Bo-inge skulle Gröstorps IP inte överleva en vecka.  

 

Problemet var att det bara var Bo-Inge. Han är allt,  förutom träningsflitig  spelare. Det visade sig att när de mest träningsflitiga är småskadade blir det inte så många – i går fem stycken. Så tränare Ticke ställde in träningen, tog en dusch och körde hem. Jag gjorde samma sak. Duschade ( tack Bo-Inge) satt naken på och torkade i solen över ett öde Impevallen och mådde väldigt, väldigt bra. Cyklade sedan ned för backen, stannade till hos sponsorn Coop och köpte tre flaskor vatten och sedan vidare till stationen. Pågatåget fick vänta på många ställen och var en dryg halvtimme försenad till Triangeln. Den resan tog 2:10, min egen tur 3:40 – vilket väl var OK med tanke på att det bara var uppvärmning för träningen och att jag hade så många kilon på ryggen – som dessutom tog luft.

 

Men det var ändå 12 värdefulla, roliga mil. Kanske mår min vän lite bättre, jag mår bättre även om jag krampade hela ena bakre lårmuskeln när jag gick av på Triangelns station.

 

Nu skall jag iväg rehabba –så fort gymmet öppnar klockan 06:00. Och jag ska fortsätta träna så under sommaren, fast i Linköping. Ska vara kulturskribent där i två månader med viss inriktning på litteratur så det här blev ett inre statement till motivationen,  till min inre ambition. Nu har jag gjort comeback, på träningen, typ. Siktar på att få årets första kryss i träningsstatistiken även om träningen blev ”relativt inställd”. Åtminstone har jag satt dit ett eget, ett mentalt kryss som ska göra att jag är tillbaka på Impevallen i slutet av augusti. Och då skall jag träna på riktigt- I fall jag kan göra det som målvakt? Ingen aning men jag tränar för att kunna det – denna prestation, alla fotbollstränares mantra, prestationen är det viktiga resultatet kommer förhoppningsvis sedan. Jag har ju tiden för mig, tillskillnad från min vän. Det var en onsdagskväll i juni full av försök att visa nån slags kärlek.

 

Ps Tack till Cecilia för hjälmlånet, min Hövding utlöstes i Dalby….

 

 

Annonser

About this entry