Linköping nollar Norrköping i herrfotboll

Första besöket på Inte så Nya Parken längre i år. Ser Sleipner förlora seriefinalen, och derbyt, mot Linköping.

 

Det är kanske den märkligaste seriefinal jag någonsin sett. Lag brukar känna på varandra, spela försiktigt de första 10-15 minuterna men här är det full gas, från avspark. Kanske för att det är två tränare med rötterna på Balkan eller i Arabvärlden. Kanske. Linköping spelade 3-4-3 och Sleipner mer 4-3-3 eller 3-5-2. Det skapas väldigt många målchanser och efter första fem har båda lagen haft 2-3 utomordentliga möjligheter. Så fortsätter  det – målchanserna avlöser varandra så som i korpen. Eller i handboll.

 

Helt ofattbart att det är 0-0 i paus.

 

I andra tar Linköping över men har ändå tur när de gör 1-0. Först en solklar hands och varning på hemmalagets vänsterback som skadat sig och inte kan springa. Sedan ett misslyckat inlägg som blir till en pass och sedan ett skott som är en snedträff som blir en perfekt skruvad lobb över matchen bäste spelare, Sleipners målvakt.

 

Sedan snor rutinerade gamle gaisaren Leyan Pajyjan (typ) bollen av hemmalagets mittback som även tvingas vara vänsterbackstand-in. Leyan ska sätta fart mot mål, backen drar omkull honom och får sitt andra gula. Sedan blir det spel mot ett mål. Hemmamålvakten gör ytterligare tre, fyra räddningar på frilägen och alla eftersom han är så snabbt ute. Oerhört kvick i utrusningar – alltför kvick faktiskt för han överskattar sin förmåga vid ett linköpingsanfall, springer han 40 meter utanför boxen och är bara tvåa på bollen. Men har man en halt vänsterback så är det inte lätt att ta även den platsen…

 

Efter 2-0 byts äntligen vänsterbacken ut. I fall inte domaren känt sådan barnhärtighet hade han dessutom visats ut men istället vinkade domaren avvärjade.

 

En absurt underhållande match med typ 50 avslut men bara två mål och båda av det svarta bortalag som nu leder serien två pinnar före Sleipner, och tre före Rynninge med en match mindre spelad.


About this entry