En tränarförlust

Hur gärna jag än vill klassificera IFK Norrköpings 4-1-seger hemma som en fenomenal framgång så går det inte. För IFK var egentligen bara bra medan Häcken var avsiktligt dåliga.

 

Skriver avsiktligt för Micke Stahres genidrag att flytta ned Faltsetas i mitten av en trebackslinje gav inte utdelning. Den defensiva mittfältaren försvarade som mittfältare och var passiv och fallande när David Moberg Karlsson fick vända upp och avancera och ostört avsluta. Faltses kröp ihop o stället för att blocka och Peter Abrahamsson borde nog varit på bollen. Men det var 1-0.

 

Sedan lät Faltsetas Kalle Holmberg nicka fram till 2-0 och i halvtid flyttade Stahre upp honom på mittfältet. Då skapade Häcken tillräckligt med chanser för att få en poäng men Mitov stod i vägen och Norrköping fick två ganska billiga mål.  Det sista kändes som om Häcken gav bort.

 

Måste beundra DMK, soloraid med en tunnel och ett oerhört bra avslut i stolpen. Hade kunnat bli årets mål med en decimeter tur.  DMK såg bättre ut i dag då den i första halvlek magnifike, men långsamme Sjölund fick ha bollen. Men en anledning till att Norrköping släpper till så många chanser är den långsamhet respektive ovilja som gör dem till sämre defensiva spelare (även skrabb är labil defensivt). Å andra sidan är Sjölund så himla klok att det kompenserar mycket av långsamheten. Och fortfarande försöker DMK alltför svåra saker när han kan spela enkelt och använda sin goda teknik och explosivitet när det verkligen gör skillnad.

 

När var Linus Wahlquist bra senast? Jag har ju inte sett alla matcher men det var länge sedan han övertygade. Känns nästan som om han gått bakåt senaste månaderna.

 

Har tippat Norrköping tvåa men jag tror fortfarande inte det blir medalj. Men vem vet, Micke Stahres stjärnspäckade lag har kanske fler taktiska överraskningar på gång den här hösten.

Annonser

About this entry