Tre träningar i veckan eller 80 säsonger i sexan?

En ikon plus en legendarisk Gröstorps-grogg på ”prisvärd” vodka, Sprite och en Piggelin till cocktailpinne!

I går var det årsfest. En sådan där vi inte direkt dricker vin men ändå dränker den gångna höstsäsongen och lassar in av det jättelika kalla sponsrade bordet med rostbiff, skinka, sorters frukter och potatissallad – den perfekta grunden för en GIF-grogg, eller fem, sex. Dessvärre hade några  av mina lagkompisar börjat fyra timmar tidigare på en lokal bowlingbana (50 var ett segerresultat med relativ respekt) men vi möttes halvvägs. Säg så här, vi var ett gäng som visade sig vara lika dåligt dränerade som Impevallen var sent i höstas. Nu fanns ingen alternativ plan, ingen B-plan men väl resterna av ett ganska vinnande b-lag

Mer konkret gick min egen färd från lördagsföreläsningarna på Fredriksberg: sju intensiva timmar om skador, kroppskännedom, palpering ( vi arbetar mycket med händer och att inte vara rädda att röra, känna och leta varandra) plus mental påverkan på både skadorna och rehab) till Gröstorp och Impevallen (drygt 2,5 timmar med cykel, tåg, tåg och taxi).

Nya numret av GIF:s eminenta klubbtidning dök upp vid borden och tajmingen var perfekt, eller blir det i dag i fall någon av mina lagkamraterna är i läsbart tillstånd. De var en fin fest, prisutdelningar, öppenhjärtiga diskussioner och många givande samtal, gött snack, sköna förhoppningar och så fick lagkaptenen träningspriset – precis som de ska vara i en bra klubb. Det hölls tal, vi visade lagkänsla, klubbkärlek och underströk det med många fina ord och kramar. Min målvaktsrival 20-årige Emil blev årets spelare vilket glädjer mig mycket, inspirerande för oss båda.   Och så fann jag en ny vän. Tack alla ni som ställde upp och fixade festen!

Här är krönikan i senaste numret. Enjoy!

”Med nya tränare är det här ett hett ämne, så hett något nu kan bli på Impevallen i november. Jag höll käften på spelarmötet. Jag ska inte propagera för tre träningar i veckan och stenhård fys hela vintern.

 

Bland annat för att jag är ett så uselt föredöme – på grund av skador och jobb gjorde jag blott cirka 2,5 fotbollsträningar på hela säsongen inkl. den inställda (snacka om att vara ute och cykla…). Fast ämnet intresserar – för att jag skriver bloggar om elitidrottens skuggsidor och utbildar mig till PT (personlig tränare). Även andra GIF-are: spelare, f d spelare, ledare, rökare borde fundera på det här med träning.

 

Låt oss ta Sveriges bästa lag som exempel. Varför tränar de så lite och så ensidigt? Till saken hör att just MFF är bäst delvis för att några av dem tränar mer, mycket mer än den vanlige allsvenske spelaren och på saker utan boll. Jo Inge Berget har tränat cardio och löper i särklass mest i serien. Oscar Lewicki har tränat spänst/explosivitet i åratal så att han vinner de flesta luftduellerna mot relativt jättelika motståndare. De har inte varit mentalt bekväma med där de varit – en norrman och en relativ dvärg. Måste man ha ett handikapp för att motiveras att bli så bra man kan?

 

Tränare och spelare brukar skylla på kultur och vila, dåliga bortförklaringar. Två pass om dagen bör en ung elitidrottare klara av utan problem, off season. I fall hen tar vara på tiden, äter och sover bra.

 

Få allsvenska spelare gör det och så blir de aldrig heller stjärnor, mer än på typ Bravida Arena. De tycker det är viktigare att softa, hänga med polare och käka burgare –  förbundets officiella mathuvudsponsors djupfrysta pizzor är bland det sämsta en idrottare kan ha i händerna, fullt jämförbara med en cigg.

 

Rent konkret: varför kan inte fotbollsspelare träna som individuella idrottare istället för att gömma sig i kollektivet av fett lättsinne och lathet?

 

Kunde tagit Messi, eller Zlatan, som exempel men ser nu en youtube-story om danske badmintonstjärnan Victor Axelsen, en modern variant av gamle skidkungen Gunde Svan som aldrig missade en chans att optimera sin talang, t o m i duschen.

 

Axelsen har lärt sig kinesiska – ifall det hjälper honom bli en bättre badmintonspelare? Ja absolut!

 

Att träna för att bli bättre, om än inte bäst, betalar sig sällan i nuet utan först nästa säsong, eller efter karriären, eller när man blir riktigt jävla gammal, IRL.

 

Det är helt OK att tillbringa en hel fotbollskarriär i Division 6 men det lag och det radarpar du bildar tillsammans med sin kropp, den du väggar med 24/7 – har ni två verkligen inte högre ambitioner än typ 80 säsonger i sexan?

 

  1. IRL betyder ” In Real Life”.                             / Magnus”

Ps Har redan kommit överens om att utforma ett personligt träningsprogram till vår kommande klippa som centerback! Vad som står mellan honom om priset som ”Årets bäste spelare 2018” är minus 12 kilo och lagträningar även på torsdagar eftersom jobbet annars sätter stopp. Blir spännande att följa och understödja!


About this entry