Min stora motstridiga kärlek till motorer och dess förare

Mitt stora motorintresse är något jag sällan ger utlopp för här på Maxtiotår. Som att jag kört Le Mans (på Audi-teamets trimmade moppe innan säkerhetsbilarna plockade upp mig och skällde ut mig efter fredagsträningen). Att jag skulle åka med Lill-Lövis runt banan i hans nya Audi men mekanikerna lyckades aldrig trycka in mig i bilen med måsvingar – trots att de monterat ett säte bredvid Stefans. Eller att jag cyklade från Linköping till Motala i somras nästan enbart för att kolla Folkrace. Hur jag lekte med mina småbilar upp i tonåren innan min mamma gav bort alltsammans och jag inte fick visa min stora besvikelse och sorg. Eller att jag växte upp med att åka buss fram och tillbaka i Helsingborg eller sitta nedanför Vikingsberg när industrisemestern började och slutade och hela den vindlande Hälsan var full av fantastiska personbilar. Att jag fortfarande kan höra bestämd skillnad på de vanligaste motorer från tidigt 1970-tal.

 

Så samtidigt som det är lätt att förklara är det svårt att förklara varför jag tycker så mycket om de här klena, kortväxta männen i sina pipiga, fula små racerbilar. Därför är den här texttunga, resultattyngda, bildmässigt fantasilösa boken nästan oemotståndlig. Det är väldigt ingående, vederhäftigt och skrivet med stor respekt. Det är en bok jag läser lite i för att sedan sluta ögonen, låta det där ljudet och minnesbilder från TV ta över, drömma om att den där handskarna som håller den lilla skakiga ratten i TV är mina egna.

 

”Formel 1 – ”Lövis” och kampen om VM-titeln 1979-1991” av Conny Janner på Idrottsförlaget är helt OK som nostalgitripp. Vad som är lite märkligt är att bra författare idag skrivit utmärkta böckerna om nästan alla sporter som existerar men jag tror det saknas en om motorsport. Har aldrig sett någon även om det naturligtvis måste finnas något titel nånstans… eller?

 

Det borde finnas tillräckligt med död och spänning för de författare som skriver om t ex boxning men det är något med motorer och bilar – författare hatar det ofta. Åtminstone numera. De italienska futuristerna skrev vackert om Venus Milo och Alfa Romeo, Gunnar Ekelöf var genuin bilentusiasm och körde sina öppna italienska och engelska små sportbilar genom Europa varje sommar. Det tog typ drygt en vecka att köra ned till Turkiet genom en motorvägslös, sönderbombad, vägmine-preparerad kontinent på grus, kullersten och betongblock. Han fick stanna för ”rundsmörjning” vart tredje dag men han skrev aldrig om det, som om där gick gränsen för vad en poet kunde och fick gestalta.

 

Så är det fortfarande. Kanske är det mitt litterära öde att skriva den första stora svenska bilromanen, varefter jag växlar upp och skriver om den motsägelsefulla, känslosamma racingsporten?

 

Annonser

About this entry