De föraktfulla OS-journalisterna

Idag vann en svenska nånting (längdåkningssprint?) och det var enligt alla mina gamla vänner till sportjournalister (både de på plats och de som följer det på fritiden) ”bland det coolaste de upplevt”. I går läste vi om en svensk som var ”en av de största OS-sensationerna genom tiderna”. Verkligen? Som före detta OS-historiker och expert på sportkuriosa tillåter jag mig tvivla.

 

Jag blir så trött och ledsen när de vars jobb det är att sätta in idrottsprestationer i sitt sammanhang helt tappar omdömet så fort någon med samma pass når en framgång i små ytterst marginella, exkluderande sporter.

 

Det är en av de främsta anledningarna till att jag ”vägrar OS” – alla dess hysteriska gubbar som verkar få multi-orgasmer så fort någon blågul tar medalj. Jag gillar idrott, jag gillar duktiga idrottare oavsett nationalitet, ålder, kön, religion eller ifall de haft tur med vallan eller inte men denna pompösa, högstämda, nationalism och sensationskåthet irriterar mig. Jag tycker den är föraktfull mot oss som är måttligt intresserade och mer intresserade av att förstå prestationen i en idrottsligt och social kontext.

 

Så varför gör det då detta enfaldiga, gång på gång på gång? Jag tror det handlar om en vilja att vara delaktiga, de som är dömda att  vara tredje hjulet i varje idrottslig upplevelse. Jag tror att de inbillar sig att deras hyllningar har en funktion för idrottaren och för de som journalisten tror sig ha som uppdragsgivare i detta ögonblick: nationalstaten Sverige.  Ibland kan det också vara så pass konkreta mål som att ställa sig in för idrottaren. Uner alla omständigheter  – det är en av idrottens många tragiska biprodukter, dessa överdrivna, nationalistiska extaser.


About this entry