Varför vi väljer MFF före ”Guld-Stina”

Morgondagens kranka blekhet har blå himmel, i alla fall i Malmö. Ett vitblått lakan är utbrett över min stads himmel och ljuset får mig att misstänka att solen finns och att det är en skicklig reklammakares påminnelse om söndagens högtid. Jag vill tro att det är premiärmatch för säsongen 2018 det beror på. Ett MFF-tecken! Nu morgon efter att jag skrev två små anspråkslösa blogginlägg om sportjournalistik  märker jag dessutom att båda texter pekar mot  samma känsla – de handlar om de andra, om utanförskap, sportjournalistikens oförmåga att värdera olika händelser på ett någorlunda objektivt sätt.

Ingen på Viasat vågar sig till Glenn Strömberg att han faktiskt borde fortbilda sig, att han trots alla kvalitéer och allt han upplevt på 1980- och början på 1990-talet har brister och inte är den Gud Emeritus vars roll som äldre fd fotbollsspelare brukar tilldelas bland kollegor i media. Varför? Jo, dels för att de upplevt det som alla kollegorna drömmer om och dels för att fortbildning nästan aldrig existerat i sportjournalistikens värld. Den finns en inställning till idrottens värld som gör att tanken på fortbildning skulle kunna jämföras med att fråga prästen ifall han har fler bevis för Guds existens. Blotta frågan är tecken på att ens kärlek är svag och en själv på väg mot helvetet…

Det andra konkreta är att i en värld som blir allt mer global, allt snabbare och allt större borde kanske inte media fokusera så hårt på just närområdet? Är det OS-tävlngar borde man kanske försöka se den större bilden och de större perspektiven? när jag tränade fotboll i går mitt på dagen var det ingen som pratade om OS utom en kille som trakasserade oss andra med uppdateringar om ”Guld-Stina”. Håkan är från Torsby. Vi var dessutom väldigt få som har en relation till längdskidåkning. De flesta av oss är födda i länder utan snökultur, resten av oss har växt upp i Skåne. Vi bryr oss helt enkelt inte, trots att vi annars är den målgrupp som media tror sig arbeta för.

Jag saknar Gunnar Bolin i Radiosporten. Han fann det avvikande, det spännande och kunde med många levande ord förmedla känslan av vad OS var – han förmänskligade tävlingarna och förmedlade sambanden. Den överblicken och de levande beskrivningarna har jag inte hittat i svensk OS-bevakning. I fall den finns får ni läsare väldigt gärna tipsa om den här.

 


About this entry