Varför Pär Hansson står stilla

Frånvaron av Liverstam kostade till slut, 20 sekunder efter att matchen borde tagit slut. Hur man kan tappa Kennedy en halv sekund är märkligt fast ännu märkligare än Pär Hanssons agerande.  Nickskarven är inte hård, den får ingen konstig bana och Pär har bra position, rätt position. Jag ser tre förklaringsmodeller till vad jag tycker är en situation och ett avslut han ska klara.

 

Han tror bollen ska gå utanför. Fast hur kan en erfaren målvakt under de här exceptionella omständigheterna ta en sådan risk? Det är ju inte ens stolpe in utan bollen har en halvmeter till stolpen och så fel kan man inte bedöma en boll, tycker jag. Speciellt inte med Pärs enorma rutin. Pär borde lätt ha kunnat blockera bollen och åtminstone tippa den till hörna i fall han stått på tårna.

 

Han står på hälarna. Varför – jo för att han tror att Kennedys skarvning ska bli så svag eller att Kennedy inte ska nå bollen så Pär räknar med att bollen ska gå mot hans vänstra sida och att han redan i tanken är på väg dit. Mot detta talar att Pär faktiskt rent fysiskt inte gör en förflyttning åt vänster men att han, som reflex och reaktion på nickskarven inte förflyttar tyngdpunkten framåt eller åt sidan utan bakåt. Pär har initialt rätt position, rätt tyngdpunkt men reagerar totalt fel – ungefär som om han absolut inget kunde göra. Vilket målvakter alltid kan göra.

 

Detta leder fram till den tredje förklaringsmodellen – nerverna. Som alla målvakter jobbar Pär ständigt med att kontrollera och behärska nerverna. Tänker man alltför mycket, grubblar man, begränsar man sin fysiska förmåga. Pär låter bakhjärnans Amygdala ta över och känner när inlägget kommer att här kommer också kvitteringen, besvikelsen och detta att historiens ska upprepas – triggerpunkten har aktiverats och hans felaktiga reaktion på den.  Ju närmare bollen kommer desto mer säker blir han på att segern försvinner. När Kennedy skarvar reagerar han inte instinktiv utan bekräftande och uppgivet  – hela kroppen skriker ” jag hade rätt, vi förlorar segern igen”. Jag tror faktiskt, trots Pärs stora erfarenhet, att det var den främsta anledningen till att han lade över tyngden på hälarna, stod blixtstilla och iakttog ödet sno två poäng till på övertid. Han fick rätt men jag tycker det var hans fel. Naturligtvis är det också mittbackarnas fel som ligger en meter för långt bort från den ende spelare de har att markera men Pär är den riktigt erfarne här – det är han ansvar och det är vanligtvis hans förmåga att reda upp det som de mindre erfarna lagkamraterna ställer till. En annan målvakt med samma stora erfarenhet  men med mer auktoritet hade förmodligen tagit ett par steg ut och boxat bort bollen, så att HIF dessutom sluppit en eventuell hörna. För det är en lång, lång boll men är man rädd i  trafik och rädd för fysisk beröring så avstår han sånt.

 

Till detta ska man kanske, eller kanske inte, addera den relativa skotträdsla/önskan om smärtreducering som Pär aldrig blivit av med och som i mina ögon skiljde honom från betydligt större klubbar. Skrev ett par bloggtexter om det för tre, fyra år sedan: varför han helst undviker trafik i straffområdet, varför han alltid varit en mindre bra ”en-mot-en-målvakt”, varför han alltid låtit mittbackarna ta duellerna. Att han aldrig varit tillräckligt mentalt stark för att ta sista steget i utvecklingen.

 

Nu har Pär så många andra goda egenskaper så jag hoppas han tar sig samman och lyckas bearbeta Amygdalas inflytande. Annars är det risk för att han kommer upprepa exakt samma misstag och reaktionsmönster när miljön och situationen/triggerpunkten upprepas.

 

 

 

Annonser

About this entry