Dalkurd, Demircan och nerverna

För andra matchen i rad tappade Dalkurd en 2-0-ledning. Den här gången sista fem, efter att ha varit totalt överläget under stora delar av mötet mot Örebro på bortaplan. Man ägde mittfältet, rullade ut närkingarna och visade fantasi i boxen. De hade flera utmärkta lägen att göra 3-0 men tappade fokus, skärpa och lagtänkande. Istället släppte de in två mål efter hörna där de uppträdde helt obegripligt. Alla hoppades att lagkamraten bredvid skulle göra jobbet, skulle markera, gå in i närkampen, vilja ha bollen. Det var som om bollen brändes och alla ville undvika den för att inte upprepa det som hände mot Giffarna.

 

Det var fantastiska sista tio på Behrn Arena. Allra sista minuten kan rent av bli klassisk studie av ett fotbollslag med kollektiv nervsammanbrott: med bollen nere nära offensiv hörnflagga börjar man passa den bakåt, istället för att skyffla in bollen i straffområdet och hoppas på en kvittering till 3-3 lyckas man spela sig bakåt och hamnar till slut hos målvakten mitt på egen planhalva. Han passar ut till vänsterbacken (siste man)  som istället för att slå en lång lyra mot Örebros mål misslyckas med att tunnla närmaste motståndare.

 

Örebro är ett lag som troligtvis undviker kval men de är inte mycket bättre än så, trots inledningen. Saknar kvalité, saknar tempo och saknar ett bra försvar.

 

Dalkurd har ett spel och spelare (och en fantastisk publik på bortaplan) för att hamna där jag tippade dem, strax under mitten av tabellen. Men nerverna, och till dem bidrar i första hand clownmålvakten Demircan, sabbar tyvärr det. Jag finner det mycket överraskande att en klubb med så pass god ekonomi har en så dålig, och instabil målvakt. Man måste ha en verkligt bra ekonomi ifall man tycker sig ha råd att förlora ett par poäng i varje match på grund av en undermålig målvakt.

Annonser

About this entry