MFF:s verkliga problem är inte på planen utan högre upp i hierakin

Att gnälla på Malmö FF:s spel våren 2018 är lika smart och funktionellt som att kritisera det dagliga vädret – även om det just i dag är bisarrt himmelsblått som bondar i Malmö. Det finns ”solklara” förklaringar till både vårt dagens väder och den kommande klimatkatastrofen men det är inte den tillfälliga himlen ovanför våra knoppar som vi ska dissa eller haussa lika lite som vi ska dissa eller haussa MFF-arnas agerande på planen.

 

De svenska fotbollsexperterna, och de flesta supportrar, tycke att det regnade i måndags, stormade i Kalmar men var soligt och fint mot Djurgården för en vecka sedan och utifrån detta bygger de sin ”malmeitiska” klimatteori. Ole Törner på Skånesporten jämförde nivån på insatsen i Kalmar med Marinergravens djup som han (likt den tecknade poeten Snobben) uppskattade till exakt 11 000 meter nån ting. Ett par dagar senare var han i himlen och nu är MFF tillbaka långt under ytan, enligt Törner. Varje gång han slickar pekfingret och håller upp det mot himlen blir det säsongslånga prognoser: en totalt resultatorienterad pekfingeranalys som varken upptäcker dysfunktionella detaljer eller fundamental brister. Och då är, det måste sägas, ändå Ole i särklass bäst i gruppen av ”resultattolkare”.

 

Naturligtvis skulle aldrig han eller de andra malmöitiska supporterjournalisterna våga skriva om de verkliga förklaringarna – som är fullt logiska men samtidigt innebär att de kritiserar de händer som föder dem: spelarnas individuella ansvar och framförallt MFF:s ledning.

 

  • Samtidigt som lag som står inför en långt viktigare nästa match i princip alltid presterar dåligt måste man fundera över ifall det är så lyckat att ha en enda ledare i omklädningsrummet när han själv (trött och mätt på framgångar) inte själv alltid är så överdrivet intresserad av att varken spela eller vinna som en ledare i numrerad tröja måste vara.

 

När Markus Rosenberg ger sig fan på att vinna höjer sig MFF ett par nivåer (för att nu tala törnerska”). Mot BP och Djurgården var han tänd och motiverad. Och laget följde honom även om flera spelare inte motsvarar varken köpesumma, lön eller prestation på plan. Med motiverad ”Macka” gör de så gott de kan. Mot Kalmar, Giffarna och mot en del andra lag var han helt ointresserad och laget har sett bortkommet och helt enkelt vilse ut. Så håglöst att enskilda, usla insatser nu leder till tidiga byten och ytterligare förnedring.

 

  • Övertron på trotjänarna är ett gammalt MFF-problem. Inte enbart på planen utan även på tränarsidan. Bäst belyses denna ”inavel” av kombon Roland Andersson och Thomas Sjöberg. Trevliga killar och fina MFF-are men de var inte riktigt tränarduon som lyfte klubben. Vanligtvis tar huvudtränaren med sig sin stab eller åtminstone sin assistent. I MFF har Olof Persson det jobbet på livstid vilket innebär att klubben inte ger tränaren fullt förtroende. Det är en konstig, mycket malmöitisk lösning vilket förhindrar att man kan kontraktera riktigt bra tränare – ingen riktigt bra tränare acceptera de arbetsvillkoren. Det är därför MFF tvingats stå ut md tränare som till exempel Allan Kuhn och Hasse Gren/Roland Nilsson. Tränare som naturligtvis gjort sitt bästa (åtminstone Kuhn, Rolles sista halva säsong kändes märklig) men överhuvudtaget aldrig borde fått bära samma titel som Bob och Roy, som Durán, Norling med flera.

 

Övertron återfinns också i spelartruppen: Behrang Safaris långsamhet blir alltmer uppenbar för motståndartränarna vilket ger smärtsamma ögonblick för oss som älskar Behrang. Inte minst när han för en gångs skull blir utbytt utan att vara skadad. Safari var rasande i måndags. Johan Dahlin har sett mycket mänsklig ut de senaste matcherna med två misstag mot Blåvitt som konsekvens. Men en anledning till att Dahlin står över sånt här är att det inte finns en reserv av hög allsvensk klass.

 

MFF förlorade en rad matcher på att man inte hade en tillräckligt bra mittbacksreserv för Rasmus Bengtsson. Den tunna lilla truppen har inneburit att spelare som Brorsson, Lewicki, Svanberg och Jeremejeff har fåt t alldeles för mycket förtroende och alltför stort ansvar i förhållande till sin kapacitet. Svanberg blir säkert även en bra innermittfältare men man är av princip aldrig det när man är tonåring. Lika lite som man är en bra mittback i den åldern. Lewicki är bra på mycket men han är inte passningsnavet i en allsvensk toppklubb.  Av ungefär samma skäl ska Jeremejeff aldrig vara mer än en bänkspelare i MFF ( beklagar Ole..).  Samma negativa kontinuitet har MFF visat genom att tillexempelvis tvinga tränare att använda Concha. En trevlig kille och genuin MFF-are men som var på tok för dålig för nästan alla lag i dåvarande allsvenskan. Men ledningen krävde att han skulle spela och tränarna fick foga sig.  Det finns massor av andra fall/offer för MFF:s inavel men de får vi ta en annan gång.

 

3.Den sportsliga ledningen. Jag har alltid gillat Daniel Andersson. Det var jag som skrev den första nationella artikeln/ gjorde intervjun där han uttryckte sitt förakt för de som kallade honom ”Sidleds-Danne”. Det var okunniga ”experter” i rikspressen som givit honom öknamnet och det var ungefär samma ”experter” som genom hån och förakt fick Klas Ingesson att avsluta sin landslagskarriär medan han fortfarande var en av Serie A:s bästa balansspelare. Blott som två exempel på att konsekvenserna v att inte förstå fotboll.

 

Daniel Andersson förstår fotboll och har gjort ett fantastiskt resultat med MFF men det hindrar inte honom från att göra stora misstag – lite väl stora i mina ögon. Övertron på tröjan/hjärtat är en sådan. Istället för att rensa ut och bygga nytt med nya influenser satsar han på fortsatt inavel. Att krympa truppen har visat sig vara förfärande fel våren 2018. Att vara så totalt beroende av Bachirou är OK ifall man är Östersund men kvalitén på MFFs bollinnehav kan inte vara så fullkomligt avgörande av ifall Bachirou spelar eller inte. Dessutom har jag en känsla av att man chansar och låter honom spela halvskadad. Men framförallt är det kvalitén på flera av de nya spelarna som visat sig vara bedrägligt låg.

 

Det började med Vindheim – vad har han egentligen tillfört?

 

De 8-10 miljonerna (plus fyraårigt guldkontrakt) till Bonke – hur fan förklarar man det?

 

Binaku kostar ungefär lika mycket men det går inte att komma ifrån att Häcken sålde en bänkspelare till Malmö.

 

Isak Ssewankambos överraskande otroliga uselhet är värt en egen text.

 

Borde inte Sarfo ha scoutats bättre innan man lade 12-15 miljoner på honom? För faktum är att han ytterst sällan presterade på planen för MFF.

 

Här finns dessutom ett samband som jag pekat på med hänvisning till Ronnie Sandahls text om MFF och den osunda kopplingen till spelarnas agent. Att alla dessa oförklarliga värvningarna bäst kan förklaras av en avancerad form av penningtvätt, tjänster och gentjänster och svarta pengar. Jag säger inte att det är så men det är den bästa, eller enda, förklaringen. Nu gäller detta i lika hög grad till exempel AIK men det gör inte skandalen mindre allvarlig: ” something is rotten in the state of MFF”.

 

AC var en bra värvning, likaså Lasse Nielsen, Bachirou och Berget men väldigt många, de riktigt dyrbara och exklusiva, har visat sig vara floppar av monstruös karaktär och ansvaret är Daniel Anderssons.

 

Den som har allra minst ansvar för de pinsamma 11 poängen av alla i MFF är tränaren Magnus Pehrson – och ska man följa den himmelsblå liturgin så är det han som kommer få sparken.

 

Vad som räddar Pehrson är att MFF vinner cupfinalen, krossar TFF i det så kallade derbyt och sedan vinner borta mot ett av seriens allra mest överskattade lag- Hammarby.

 

Det tror jag även MFF gör för Rosenberg kommer ge allt för en cuptitel, lagmoralen kan bara inte implodera på Vångavallen. Ifall inte MFF-arna är vakna kommer kapande cyniska, TFF-are att sköta det brutala uppvaknandet och Bajen – det kommer bli en rolig, underhållande match med barn i rollen som haussade 08-divor.  Undantaget den av MFF ratade Jiloan Hamad – min närmast eviga idol som borde spela både i MFF och landslaget men aldrig skulle acceptera den totalitära moral och relativa tyranni som för närvarande styr MFF både på plan och i omklädningsrummet.

 

 

 

 

 

 

 


About this entry