Vem ger Daniel Andersson sparken?

Det finns ett stort, eller nej två skitstora, problem med att Daniel Andersson inte längre kunde hålla fingrarna ovanför täcket. Han är huvudtränare men har också all operativ makt i klubben. Det är Daniel som bestämmer, oavsett vad det nu står på de nya visitkorten.

 

Så det ena problemet är att ifall det inte går bra nu, bara halvbra – ska då MFF skaffa en helt ny tränare, veckorna före CL-äventyret? Och vem tar beslutet?

 

Det är Daniel som är ansvarig för alla usla värvningar, för alla mediokra ersättare och för det stora, enskilda misstaget som ledde till att han sparkade Magnus Pehrsson –  att bestämma sig för en tunn trupp, få skador, inte ha några hyfsade spelare på bänken.

 

Varför en tunn trupp när man har så mycket pengar? Troligtvis för att det fanns stor misstänksamhet och misstänkliggörande när flera väldigt duktiga spelare tampades om samma platser, samma gunst. Det ledde till att det ibland smällde rejält på träningarna men det ledde också till ökad vilja och ökad konkurrens.

 

Daniel Andersson hade ingen konkurrens om jobbet som ny MFF-tränare. Han utsåg sig själv efter en vår då alla säger att det har varit alltför dålig konkurrens på träningarna, då det borde smällt betydligt mer.

 

Varför? Jo för att truppen varit så tunn, ingen konkurrens, ingen vilja att ta någon annans plats för alla som var hyfsat friska har fått spela (plus en del halvskadade som aldrig borde ha spelat, typ Bachirou).

 

Det andra problemet är att det inte alltid är tränarens fel. Det är inte ens alltid resultaten som ska vara avgörande.

 

Just i detta ögonblicket (när jag sitter på en hotellbar i vid Rådhusplatsen i Köpenhamn och mina värdar har gett mig carte blanche i baren i väntan på bilen och gourmetkrogen där jag ska tillbringa kvällen) presterar Janne Andersson sin alldeles egen VM-trupp. Troligtvis är det i just detta ögonblick Jannes tränarkarriär peaker – DET ögonblicket. Det är lite lustigt för just Janne hade turen att bakom sig som klubbtränare för fyra år sedan ha en ”sportchef/styrelse som fattade att det inte alltid är tränaren som ska ryka först – trots usla resultat. För tre och ett halvt år sedan hade Janne Andersson fått sparken från IFK Norrköping eftersom resultaten inte var de som klubben förväntat sig.   Men han fick inte sparken, han hade inte Daniel Andersson som sportchef och nu är hans resa från tränarhaverist till nationalhjälte svensk fotbollshistoria.

 

Så här säger Markus Rosenberg i en intervju publicerad i Fotbollskanalen:

 

” Det kan visa sig i slutändan att det var behövligt, men man är inte mer än människa. Det handlar inte bara om resultat när du är där. En människa med fru, två barn, en person som jag kommit väldigt nära, en människa som varit i föreningen ett och ett halvt år och gjort tre dåliga veckor, där man själv känner sig otroligt skyldig eftersom man själv inte har presterat. Magnus har haft en dålig period, men vi har varit lika dåliga, vi spelare. Sedan vet vi hur det fungerar, det är alltid tränaren som ryker först. ”

 

Janne Andersson gjorde betydligt mer än ”tre dåliga veckor” hösten 2014 men fick ändå chansen att reparera misstagen, prova några omplaceringar och en generell ”livlina” – den Daniel aldrig kastade ut. Han som länge suktat efter att testa som tränare har nu hela ansvaret och kommer han visa samma bryskhet och brist på tålamod med sig själv som han visade Magnus Pehrsson?

 

 

 

 

 

Annonser

About this entry