Klyschornas högtid/ Vad är det absolut värsta som kan drabba en fotbollsspelare?

När vanligtvis skickliga TV-sportkommentatorer ska skildra ”det där som kallas känslor” blir det ofta fel. De försöker finna ord och begrepp som om inte bilderna sade oss nog: att förlorare är förlorare. När det gäller förlorarnas omedelbara sorg drar kommentatorerna ofta till med att sättet att förlora på är det allra mest förfärliga. I går sades det om engelsmännens 1-2 att det finns inget värre än att förlora 1-2 och nån annan kommentator ville inte vara sämre utan drog till med att det finns inget värre än att förlora i semifinalen. Som om detta är fotbollens oskrivna emotionella regler och påbud. Som om dessa TV-röster vore den katolska världens gråterskor och refererade en likvaka. Samma dramaturgi, fast omvänt, när man i efterhand lånar TV från landet som gjort mål där extasen och skriken överträffar de objektiva svenska kommentatorernas mer timida och kyliga känsloyttringar. Värst vinner!

 

Tillåt mig anföra en avvikande uppfattning. För det första – ifall begreppet ”nära men ändå inte” är det absolut värsta – är det då inte värre att förlora efter typ 29-30 på straffar? Ifall detta ”nära” är det värsta en framgångsrik fotbollsspelare kan uppleva – är det då inte värst att förlora finalen? Eller hur många byter en andraplats i serien mot att bli sist och degraderade? Den klubb som åker ut – är det en tröst för deras spelare och supportrar att ”vi i alla fall inte blev tvåa i serien”?

 

VM:s värsta förlust är i mitt tycke förmodligen Marockos 0-1 på övertid genom ett suspekt självmål. Det hjälpte inte att de spelade ut Portugal och Spanien när de var obeskrivligt usla i premiären mot Iran. Det laget hade så mycket kvalité och attityd som det aldrig kommer få cred för. Toppat av en helt oförklarligt usel nick. Det tycker i alla fall jag är det värsta.

 

I sportvärlden ska allting helst sättas in i ett större, historiskt, nästan evigt perspektiv (se speciellt Erik Niva). En variant av det här är Chris Härenstams ord direkt efter det svenska uttåget i kvarten. ”Det ser oerhört ljust ut för svensk fotboll även om det ser mörkt ut just nu” (ungefär). Det är lite sött att tänka så positivt men vad är det egentligen SVT-favoriten syftade på? Att ett ålderstiget lag utan stjärnor genom bland annat destruktiv grisfotboll tog sig till kvarten där de var chanslösa? Är det därför det ser så ljust ut? Eller syftade Chrispå att förbundet väl får typ 100 miljoner kronor i tröst, minus de 600 000:- det kostade att välja fel strumpor? Är det inte lite cyniskt att haussa framtiden bara för man har ett fett bankkonto?

 

För det andra. Fråga de brassar som skulle jogga hem semin i förra mästerskapet men förlorade 1-7 på hemmaplan. Skulle de säga att 1-7 är mycket bättre än att förlora 1-2? Fråga de svenska spelarna i fall de hellre förlorade i kvarten än i semin, eller finalen. ”Oh ja” skulle inte alla svara, tror jag.

 

Det är lätt att ryckas med och inte kunna hantera sina klyschor när det plötsligt dyker upp känslor i rutan men man kan väl i alla fall försöka? Träna lite mellan mästerskapen för det enda vi vet på förhand är att det kommer bli starka känslor efter slutsignalen. Av lycka, av sorg. Nån av alla experterna i TV kan väl tycka tvärtom, nån gång? Jag har en känsla av att denna förklaring av fotbollsspelares känslor är något heligt som ingen verkar våga ifrågasätta. Så när någon förklarat denna ”sanning” får ingen säga emot utan att därmed kränka den sorg förlorarna upplever i rutan. Begreppet utgör en slags felaktig och missvisande ”Fair Play” i medlidande som blott sportjournalister behärskar. Förmodligen på grund av att de är dåligt tränade i att uttrycka och beskriva män som sörjer. Då drar de hellre till med en klyscha. Som att i finalen kommer säkert nån med emfas och ett lätt lidande darr i rösten hävda att ”det finns inget värre än att förlora finalen…”

PS Ber om ursäkt för alla anspelningar på gamla svenska melodifestival- klassiker.


About this entry