Världens värsta lopp

Jag har klättrat upp för Alpe d’ Huez, och ned. Bromsat mig ned. I en röd Saab. Året var 1994, och jag hade en massa klistermärken på den nya hyrbilen för jag var ”presse” i Tour de France och fick köra nästan var som helst, hur som helst. Den lille Piraten Pantani klättrade ensam upp och vann en klassisk etapp. Han var så överlägsen att 2/3-delar av klungan skulle bli strukna för att de var alltför långt efter men räddades av en nödfallsregel. Marco Pantani var fullpumpad av doping och tio år senare var han en sådan missbrukare att han dog av ensam på ett hotellrum av kombinationen kokain och ett hjärta som inte längre ångrade.

 

Idag ser jag holländaren Steven Kruijswijk köra ensam ett par timmar och börja klättringen med 4:21 tillgodo på resterna av klungan med den gula engelska tröjan och övriga SKY-stallet. Klarar han det (sammanlagt 5000 höjdmeter) blir han klassisk. Just nu en av världens bästa klättrare men snart en av världens mest utmattade.  Jag tror inte holländaren är dopad men under alla omständigheter så är prestationen fullkomlig fantastiskt och fasansfullt.

 

Att i första hand tävla mot sig själv och ditt max – finns det något värre? Vad händer i kroppen, i huvudet, på Steven Kruijswijk?

 

21 hårnålskurvor kvar!

Annonser

About this entry