MFF, kungahuset och onani

Det produceras massor av texter om allsvenskan klubbar: om matcher, träningar och inte minst spekuleras det om nyförvärv. Allting är jättebra – när det gäller Malmö FF så uppmärksammas misstagen först efteråt, när de blir officiella. Som i en tabell eller i ett pressmeddelande. På det sättet liknar fotbollsklubben Malmö FF för närvarande det svenska kungahuset. De svenska mästarna i herrfotboll har en makt, inflytande och position i Malmö identisk med den de svenska mästarna Familjen Bernadottes har i Sverige.

 

När MFF tog sig till cupfinal haussades laget och tränare Magnus Pehrsson av alla. Ett par veckor senare, när förlusterna radade upp sig och han fick sparken var han värdelös. Vad hände egentligen där emellan? Eller var det som jag misstänker något som låg latent, sedan förra säsongen, i omklädningsrummet? Att det var där det gick snett men ingen skrev om det därför supporterjournalisterna bara ville skriva om laget som vann guld – inte om laget som så uppenbart haltade. Att ingen vågade ifrågasätta varför lagkaptenen ibland bar hela laget, ibland bara ställde ut skorna?

 

Det har hänt två gånger i rad nu – till supporterjournalisternas stora besvikelse: att MFF sparkat en guldtränare och att journalisterna inte kunnat, eller inte velat, ange en rimlig förklaring. För förklaringen är aldrig att man förlorar, eller vinner. Den officiella förklaringen är i princip nästan alltid falsk. Orsaken finns alltid någon annanstans men då blir det inte lika enkelt att förklara.

Den bäste tränaren är inte alltid den som vinner guld. Den bäste målvakten är inte alltid den som under en kort period inte släpper in några mål (för att nu referera till fallet ”Daniel Nannskog och Muslera”).

 

Likadant nu med den misslyckade rekryteringen och satsningen på Alexander Jeremejeff. När han kom var han en spännande spelare eftersom han hade så fin teknik och spelsinne för sin långa, smala kropp. En Ralf Edström-lik talang som skulle kunna dominera både i luften och på marken. I teorin. Sedan visade det sig att han var rädd för att nicka och när han någon gång tvingades till det såg det ruskigt illa ut. Han påminde om den där två meter långe HIF-forward som i media var känd som ”nickspecialist” och ”kung i luften” men vars simultanförmåga att hoppa och nicka samtidigt var ytterst begränsad. Även Alexander blev haussad för sin förmåga att nicka mål.

 

Vad värre var  – Alexander var lite långsam, både i fötterna och i benen. Allting tog lite för lång tid men eftersom han var ganska ung så hoppades man det skulle gå över, eventuellt tränas bort. Två år senare hade i princip inget hänt – den kloke, trevlige och ytterst sympatiske Alexander Jeremejeff var fortfarande lika dålig på att nicka, lika långsam och omständlig. Lika osynlig i boxen och kroppen var i princip identisk. Visserligen med bättre balans och lite tuffare i duellspelet men fortfarande inga muskler, eller målsinne.

 

Varför han inte såldes tidigare har jag ofta frågat mig här på bloggen. Varför han inte ersattes av en riktig och bra boxspelare har jag undrat för kanske, kanske  hade MFF då toppat allsvenskan sommaren 2018.

 

En förklaring var förmodligen att Alexander kunde uppträda både som forwardssubstitut och offensiv mittfältare i matcher med stort bollinnehav. Ingen stjärna på någon av positionerna men i en trupp med endast 17 man krävs spelare som kan uppträda på flera positioner. Det finns t o m en risk för att man väljer sämre spelare just för att de är mångsidiga, och därför ger avkall på kvalité.

 

Jag tror det var detta som gjorde att Alexander Jeremejeffs MFF-sejour blev så frustrerande lång. Eller t ex Simon Kroons så förtvivlat kort. Den ene mångsidig, den andra väldigt duktig och talangfull men alltför ensidig, för MFF. Det blev inte bättre av att supporterjournalister haussade Alexander. Inte enbart när han gjort något enstaka mål utan faktiskt blev Alexander Jeremejeff närmast offer för suppporterskribenternas hyllningsartiklar och relativa kampanjjournalistik.

 

Det är lite otur för Ole att jag använder honom som exempel men det beror på att han faktiskt är den enda jag finner läsvärd ibland. Sålunda minns jag att Ole Törner i en text i våras (ungefär samtidigt som jag dissade Alexander) förklarade att alla som, till skillnad från Ole Törner, inte såg Alexanders genialitet var dåliga fotbollsbedömare. Fattade man inte hans storhet hade man dålig koll. Ole gick ”all in” på Alexander Jeremejeff. I vintras publicerade han till och med en text om att Janne Andersson gjort fel som inte tog med MFF-aren i Vinterlandslaget.

 

När nu Jeremejeff lämnade MFF genom bakdörren borde kanske Ole rannsakat sig själv och medgett att han hade fel. Kanske till och med bett de han menade inte förstod fotboll om ursäkt? Istället skrev han att MFF ”gjorde rätt” som skickade tillbaka Jeremejeff till Hisingen. Ole Törner måste naturligtvis alltid skriva så, att MFF har rätt. Det är hans jobb. Jag tror att Ole Törner egentligen även velat skriva att han hade fel men inte kan det för då framstår han ju i de andra supportrarnas ögon som någon vars förmåga att bedöma fotboll har brister. Och även det är ju hans jobb, att spela rollen som fotbollsexpert, i Malmö.

 

Dessa hovreportrar och supporterjournalisterna sitter i beroendeställning till klubb, ledare, spelare och inte minst supportrar. Det är ingen lyckad sits – vad gäller yrkesetik och kunskapsförmedling men det är där vi är idag. Det produceras väldigt mycket material men nästan allting är ur kunskapssynpunkt överflödigt. Liksom texterna om kungahuset eller porrsajter på nätet – man kan diskutera värdet och moralen men det tillfredställer när allt kommer omkring ändå ett stort behov. Fast supporterjournalisternas uppgift, att endast bekräfta den rådande tabellsituationen och gulla med supportrarna, blir tyvärr i ett längre perspektiv även negativt för MFF. Ingen klubb är så stor att den inte behöver seriös kritik och riktig journalistisk bevakning. Brist på transparens och kritik skapar i förlängningen endast onani eller inavel och korruption, av olika slag. Det kan till och med vara så att Ole förstår att det inte är en lyckad roll varken för han själv eller för MFF men att det inte finns något val, så länge han vill bli läst?

 

Att vara malmöitisk hovreporter och supporterjournalist är inget avundsvärt yrke.

Annonser

About this entry