MFF, kungahuset och onanin Del 2

IMG_2987

MaFFigt

Den främsta orsaken till bristen på MFF-kritiska röster i media är naturligtvis framgångarna. Malmö FF framstår säsongen 2018 som den bästa och förnämsta svenska idrottsföreningen genom tiderna.

 

MFF är utan tvekan mest förmöget, med marginal. Klubben har vunnit flest titlar i sporten med störst konkurrens. I förhållande till inkomsterna och framgångarna har man i motsats till andra herrfotbollsdynastier som exempelvis IFK Göteborgs köpt få misslyckade färdiga spelare och förädlat ovanligt många egna ungdomar. Man har hyfsade publiksiffror sett till förväntningarna och framförallt har man vunnit fyra av de senaste fem mästerskapen. För herrar.

 

Det är väl också här som frågetecknen börjar dyka upp. Jag tror MFF är unika i världen genom att ha vunnit dessa fyra av fem möjliga ligatitlar med fyra olika tränare. Dynastier bygger alltid på kontinuitet men i fallet MFF är det tvärtom. Klubben har vunnit fyra guld, trots tränarna. Vilket dels har med den starka organisationen att göra, dels att man medvetet eller omedvetet rekryterat svaga tränare. Att MFF i internationella tränarkretsar också har ett extremt dåligt rykte spelar självklart in.

 

Att en relativt ny tränare når sin karriärs största framgång och sedan säger upp sig är mycket märkligt men det händer i MFF. Att man värvar tränare som får sparken nån vecka efter guldfesten är också unikt men det händer i MFF. Alltså anställer man tränare som inte är tillräckligt starka för att tillfredsställa de krav som klubben/organisationen har.

 

Det är en organisation som i mångt och mycket består av gamla elitspelare, alla känner varandra sedan decennier. Det är mer som en ”familj” än en organisation. När den försökte att även internrekrytera anställda till det mest utsatta jobbet slutade det med förnedrande degradering till Superettan. Sedan dess har Familjen undvikit att internrekrytera just tränare men tränarbytena har varit anmärkningsvärt för att inte säga abnormt många med tanke på framgångarna på 2010-talet. Att vara tränare i MFF är ungefär som att vara ny pojkvän till en tjej i en filmkomedi om starka italienska familjer och långa middagar. Det är inte lätt att anpassa sig till kulturen och kraven. I MFF:s fall får pojkvännen sitta kvar tills efter desserten för att sedan bara spårlöst ”försvinna”.

 

Familjen inkluderar inte enbart den manliga organisationen. Det är ungefär likadant med supportrarna och medlemmarna. När Europas alla storlag skaffar egna damlag eftersom det är så uppenbart att här finns den stora, ja helt enorma tillväxtpotentialen så gör MFF i princip tvärtom. Den enda klubb i världens mest jämlika land som utan problem hade kunnat skaffa ett damlag väljer bort det. Den enda rimliga förklaringen är Familjen – man vill helt enkelt inte rubba cirklarna och störa den homogena gruppen. På den här manschauvunistiska punkten verkar organisation och medlemmar fullkomligt överens. Denna likriktning sätter sina spår även på läktaren: i senaste hemmamatchen var antalet kvinnor bland bortasupportrna fler än männen medan jag uppskattar könsfördelningen på Familjens motsvarande ståplatsläktare i procent till cirka 15-85 i manlig favör.

 

De himmelsblå cirklarna är mer vida än så. En stor del av staden identifierar sig med fotbollslaget och vice versa. Tifon handlar i långt högre grad här än i andra klubbar om historien, staden och den sociogeografiska förankringen. Jag tror att ett tifo med namnen på olika stadsdelar hade varit omöjligt på de flesta andra läktare i världen. Vid förra matchen hade man utökat kommungränsen till den politiska landskapsgränsen med ett tifo bestående av Region Skånes flagga. Att betona klubbens homogena struktur, Familjen, är mycket mer betydelsefullt i Malmö än i andra klubbar.

 

Den elitsportsliga konkurrensen i staden är minimal, klart sämst i hela landet. De ledande politiska företrädarna, socialdemokrater, kan inte låta bli att på olika sätt stödja och försöka identifiera sig med verksamheten. Som att tvärtemot skattelagstiftningen och kommunallagen låta staden köpa egna loger där man iklädda MFF-halsdukar kunde frottera sig och skåla med andra lokala makthavare medan skattebetalarna stod för kostnaderna.

 

Det är i det här sammanhanget höstens val blir extra intressant för MFF-supportrar eftersom socialdemokratin och Eric Persson är synonymt med Malmö och MFF. Det var dessa värderingar som skapade klubben och i viss mån fortfarande existerar. Min far blev ”blå” och vän till Eric (bland 499 ”gula”) för att pappa tyckte det var absurt orättvist att den enda förening som behandlade spelarna som människor och såg dem i en social och ekonomisk kontext just därför blev tvångsdegraderade till dåvarande Superettan (d v s man ersatte spelaren för förlorad arbetsinkomst med pengar för familjens bästa istället för middagar och sprit som annars var legio i svensk elitfotboll under den här tiden).

 

Detta politiska medvetande och sociala ansvar märks idag främst genom en fantastisk pedagogisk/social verksamhet som fostrar inte enbart blivande fotbollsstjärnor utan framförallt lite bättre medborgare. Sånt räknar vi också in som plus för klubben och ”klubbkänslan” men har egentligen väldigt lite med elitverksamheten att göra. Istället påverkar det framförallt vår positiva attityd och relation till föreningen – så som det kungahuset som många svenskar beundrar och vill behålla, trots dess brister. Och ingen kan säga att de missköter sin huvuduppgift – att avla nya kungar, kusiner och bibehålla monarkin. Jag skrev medvetet ”kungar” efter som den nuvarande kungen och drottningen tvärt emot den svenska konstitutionen uttryck sin tveksamhet till drottningar på tronen, liksom MFF:s styrelse och medlemmar vägrar damlag.

 

I det härsammanhanget blir höstens lokalval extra intressant. Socialdemokratin har styrt Malmö i snart hundra år. MFF:s framgångar hade varit omöjliga utan en nära och personlig vänskap med den politiska makten. Det enda egentliga riktigt usla epoken i MFF:s sportsliga historia sammanfaller lustigt nog med den enda tillfälle då borgerliga politiker styrt staden och detta ålderstigna konsensus uteblev. Under två mandatperioder från 1985 till 1994 styrde de borgerliga Malmö och MFF, samt dess dynamiske och folkpartistiske ordförande som totalt saknade lokalpolitisk förankring förlorade långsamt sin roll som favoriter. Konsekvensen blev att publiken svek, infrastrukturen förföll och malmöborna började ”vänstra” med hockeylaget, skapat av Percy. Han var byggnadsentreprenör som till skillnad från Cavalli-Björkman visste hur man manövrerade i lokalpolitiken. Den för MFF-familjen fatala bristen på socialdemokrati ledde slutligen till degradering och förnedring. Fast liksom för staden i stort ledde den även till något bättre. Varje skog behöver brinna ned och börja om ungefär vart hundrade år – annars överlever den paradoxalt nog inte. Likadant kan man säga om det socialdemokratiska MFF och det socialdemokratiska Malmö.

 

Jag vet inte ifall Sverigedemokraterna föredrar hockey framför fotboll, ingen av sporterna är speciellt arisk och etniskt svensk i förhållande till varpa och bandy men räkna med att i fall de och de borgerliga partierna kommer till makten så lär hockey bli mer framgångsrik på Familjens bekostnad.

 

Låt mig avsluta med att konstatera att MFF 2018 bröt med traditionerna och inte enbart sparkade en tränare mitt i säsongen utan även rekryterade en utlänning med både stark personlig integritet och ett gigantisk himmelsblått hjärta. Visserligen för Manchester City och inte för MFF men jag tror att närmare än så här kommer aldrig Uwe Rösler sin dröm och att leda ett himmelsblått lag till stora triumfer. Ifall hans kapacitet som tränare är lika stora som hans kärlek till färgerna kommer inte enbart MFF:s framgångar fortsätta utan ”främlingen” kommer även få sitta kvar på Familjens segermiddagar under flera säsonger.