Låt inte Granen brinna!

”Granen” är Sveriges populäraste och mest älskade gran och ifall han lade av i landslaget – på höjden av sin karriär – hade han förblivit den han är i våra färska, romantiska minnen. Nu har han bestämt sig för att fortsätta i landslaget. Minnena kommer solkas av mindre bra matcher, av ett landslag vars resultatet aldrig kommer nå något liknande en kvartsfinal i VM. Om han ens nu blir uttagen till landslaget?

 

Janne Andersson bygger nytt – nyckelspelare som Granen och Seb Larsson, som de båda defensiva forwardssubstituten ska ut. Det ska som Strindberg skrev: ”rivas för att få in ljus, och luft och unga pigga ben”

 

Den målbilden passar inte på Granen. Högst motvilligt kommer Janne Andersson ta ut en spelare med andradivisionstempo i den gamla trötta, långsamma kroppen. HIF-aren, för det är vad han kommer bli, får kanske några landskamper på hösten, i fall Janne Andersson tänker extremt kortsiktigt och fel men det är allt. Sverige behöver en ny mittback i herrlandslaget.

 

Så varför gör Granen så här – förutom av ren skär dumhet och kärlek till fotbollen och missriktad lojalitet? Jo, han tror på vad alla sagt till honom som en form beundran istället var bokstavligt: ”du kommer saknas i landslaget”. Jag tror själv det indirekt är J Södras fel. HIF var alldeles för överlägsna i söndags, Granen kände att det inte var tillräckligt utmanande och hans fotbollshjärna kräver kamp och tuffa matcher: så som den matats med under 10-12 år (undantaget bänkandet i Wigan).

 

Det är en hel del Sven Duva över Andreas Granqvist. Han står där ensam och slåss mot ryssarna och ingen jävel kommer över bron. Men alla dikter måste ha ett slut och alla hjältar måste veta när det är dags att dra. Lämna scenen innan publiken slutat kräva extranummer.

 

Låt Granen stå kvar – som ett monument över en lång, torr, gul sommar då halva Sverige brann men en stor, stolt julgrön fotbollsgran från Påarp ensam stod kvar.

 

 


About this entry