Hur ökände Uwe blev ödmjuk manager

Vi får hoppas att Uwe bryter trenden i MFF. När jag läser hans självbiografi ”Knocking Down Walls” (skriven tillsammans med David Clayton säsongen 2013-14) och följer upp med de senare resultaten blir ett mönster väldigt, väldigt tydligt.

 

Som ny tränare / manager har Uwe Rösler stora framgångar första säsongen men den andra går det alltid sämre och han får sparken mitt i den. Varefter laget går ännu sämre än under Uwe. Det är ett mönster som faktiskt förfärande ofta går igen, i princip i varje klubb han coachat i Norge och England. Det verkar enligt boken finnas lite olika förklaringar och ingen enskild men fakta är fakta – Uwes bästa tid är nu!

 

Det är ingen stor litteratur men en hederlig engelsk fotbollsspelarbiografi. Det huvudsakliga skälet till den tror jag är att han är en kultspelare i Man City. De kapitlen dominerar boken och omslagsfärgen går inte att ta fel på. Kärleken är också besvarad och hur fel kan det vara med en MFF-tränare med en himmelsblått klubb i sitt hjärta?

Egentligen är skildringen av uppväxten i Östtyskland mest intressant. Berättelser därifrån tenderar att bli ganska svartvita men Uwe ger båda sidorna av saken: dels att han trivdes med alla, relativa, privilegier som unga östtyska sporttalanger hade men också allt hårdare kontroller och ständig politisk övervakningen.

 

Jag slås av vilken jobbig spelare Uwe Rösler måste ha varit för alla,  inte minst för sig själv. Han kunde nämligen inte kontrollera sitt temperament. Impulskontrollen var även den ”relativ”. När han som 18-åring kommer med i storklubben Lokomotiv Leipzigs A-lagstrupp börjar han så fort han får chansen att medvetet kasta sig med sulan och höjt ben in mot assisterande tränarens knä då denne är med på tvåmålsspel. Tränaren har nämligen hånat honom lite inför resten av laget. Likadant några veckor senare när han spelar mot en mittback som försöker provocera honom. Uwe blir mycket riktigt provocerad, han blir ofta provocerad och den här gången ger han i en nickduell backen en armbåge i huvudet som ger mycket huvudvärk, bland annat åtta matchers avstängning.

 

Uwe har stor talang men lyckas ofta välja fel klubb, fel väg att hämnas, fel ifrågasättande av tränares beslut. Han spelar träningsmatcher både före och efter det VM hans nya västtyska landslag vinner 1990. Undantaget de nära fem goda säsongerna i Man City går det ofta fel: han blir utvisad, avstängd, vägrar ta i hand, vägrar försonas och hur detta förföljer honom främst under tiden i Tyskland men även i Norge. Fast även tiden i England innehåller tillfällen då han känner att managers och ledare behandlar honom orättvist.

 

Lyckligtvis finns få likheter mellan spelaren och tränaren Uwe Rösler. Tränarens ganska lugna, sakliga och sansade profil kontrasterar starkt till den aggressive, och oerhört temperamentfulle spelaren.  Men en sak har de genemsamt – vinnarskallen!

 

Jag tänker på en samtida forward som också levde högt på sitt temperament och vinnarattityd men som i slutet av karriären blev balansspelare där han bättre kunde utnyttja sin längtan efter närkamper och fifty-fifty-dueller på ett mer pragmatiskt sätt. Nu är Luis Enrique spansk förbundskapten men både som spelare och ledare tycker jag Uwe uppvisar många likheter. Förutom en – framgångarna.

 

 

Även om det inte uttryckligen sägs i boken så finns det en händelse som gör Uwe mer ödmjuk och gör att han börjar kunna hantera vinnarskallen mer funktionellt – att han tvinga sluta spela när han får Non-Hodgkins Lymfom

2003.

 

Jag fick det själv 2007 så jag kan relatera till hela Uwes berättelse, hans känslor, insikter och karaktärsförändring. Till detta kommer i hans fall även familjära katastrofer som allvarligt sjuka barn och missfall.

 

Men cancern, att hamna absolut sist i livstabellen och ändå vända till avancemang och uppryckning lär man sig mycket av. Som nyfikenhet på livet och ödmjukhet inför det. Inte minst blir man mer rationell med tid. De människor som bara äter tid är det ingen mening att umgås med. De människor som älskar att sitta i långa formella möten främjar man sig från. Framförallt inser man att det alltid finns en andra halvlek, av livet, av fotbollen. Ge inte upp drömmen!

 

När jag nu sett Uwe instruera och kommunicera, sett honom vända matcher i omklädningsrummet plus det han uttrycker i boken tycker jag att nog jag har en rätt bra bild av han som människa och tränare. Och jag är imponerad. Han har fattat rätt initiala beslut om truppen (t ex Jeremejeff ut, riktig boxspelare med muskler in). Han lägger vinn om att framförallt vårda kontakterna med de äldsta spelarna som leder omklädningsrummet och han kan uttrycka ilska när det är befogat. En så enkel sak som att slänga en vattenflaska innan man gick ut i halvtid i onsdags var en sådan psykologisk detalj för att visa alla på Stadion att han och laget var lika frustrerade som alla andra och att det skulle komma ut ett annat lag i andra halvlek. På det viset undvek han att Stadion vände sig mot lagets missriktade prestation och fick alla att istället fokusera på andra halvlek. Han tog helt enkelt omedelbart tag i problemet genom att medvetet, eller omedvetet, på ett effektivt och drastiskt sätt.

 

Uwes karriärer har inte varit spikraka men jag är övertygad om att han haft en del otur, både med lag, tajming och ledning. Jag tror helt enkelt att han är en mycket bättre tränare än hans resultat hittills har visat: vetgirigheten och hungern tyder på det. Jag tror det är i MFF han bryter den onda cirklen och blir framgångsrik även andra säsongen. Och tredje…

 

Ps jag har skrivit om det tidigare men för mig förefaller det fortfarande fullständigt oförståeligt varför han i boken konsekvent kallas sig Uwe Rosler, utan det så karakteristiska Heavy metal-tyska ”Ö-et”.  Det är ju tufft för fan…


About this entry