Den egentliga anledningen till att Zidane efterträder Mourinho

Jag vägrar tro att statistiken bär skulden. Det låter kanske konstigt, speciellt då media är fullt av förklaringar som ”värsta starten på 28 år”, låg vinnarprocent e t c, men det går inte att mäta fotbollslag och managers framgångar eller motgångar i några enskilda siffror utan kontext. I så fall hade 2-2 hemma mot Arsenal för två veckor sedan varit OK när det egentligen var en spelmässig och taktisk katastrof.

Man Uniteds ledning har två ”marknadsmässiga” ambitioner: vinna ligan och bli en tungviktare i Europa. Det krävs för att hålla den globala hypen vid liv. Hur managern gör eller vad han spenderar för att nå dit skiter direktörerna i. De skiter även i ifall Man United en säsong då och då vinner EL istället för att gå långt i CL men det får inte bli det mönster det tenderade att bli i december 2018.

Att bli tvåa i ligan och vinna EL var OK, inte mer. I år har Mou precis som i Chelsea gett sina spelare skulden när det blåser emot. Han ha skapat splittring, olust och en elva av dåliga självförtroenden. Orsaken till Mous försvinnande återfinns alltså i dessa relationer: till spelare, agenter och spelarkontrakt. Speciellt till Paul Pogba. Desto sämre relation till Pogba, ju sämre spel, desto färre segrar och poäng för Man United.

Det är lätt att se disharmonin i laget på planen. Vid varje misstag, vid varje motståndarchans fanns det de som var övertydliga med att ge andra skulden, eller de som med sänkt huvud accepterade offerrollen. Den direkta orsaken till detta var Mous diktaturlika ledarskap, den oförsonliga fruktan han och hans blick spred.

Klubben satsade sin prestige och en del av sina pengar på världens dåvarande dyraste spelare i Paul Pogba. I mitt tycke är han världens näst bäste fotbollsspelare men endast ifall man mår bra och trivs. Det gör han inte med Mou som svarat med att peta honom och därigenom öppet kritisera klubbens närmaste framtid. Så United var tvungna att antingen satsa på sin maktfullkomlige, 55-årige, demon till tränare eller på någon de investerat en miljard kronor i. Med Mou kvar hade Pogda gått till Barça i sommar. Därför var det viktigt att redan nu före fönstret markera att Pogba slipper Mou och får sin landsman Zidane som manager till sommaren.

Det senare vet jag förstås inte men jag är ganska säker på att det blir så. Dels för Zidane är den bäste kontraktslöse tränaren, dels för att Pogba då stannar. Till alla de som hävdar att Spurs manager är hetast som efterträdare frågar jag: varför? För att han är en vinnare med många ligatitlar i bagaget och har haft stora framgångar i Europa – det direktörerna suktar efter?

En mindre väsentlig förklaring till Mous misslyckande är värvningarna. Dels tvingades han i början spela med van Gaals huvudlösa, riktigt usla nyförvärv, dels har han själv köpt många dyra, dåliga spelare: 4 miljarder fördelade på åtta spelare 8 Van Gaal ungefär lika mycket på fler fötter). Victor Nilsson Lindelöf tillhör de mindre dåliga av dem.
Det kostade en del att bli av med Mou, det kommer kosta massor att anställa Zidane. Oavsett när det blir offentligt behöver han tid på sig att sondera marknaden och hitta rätt spelare, att värva. För drygt 8 miljarder kronor de senaste fyra säsongerna lär inte bli färre de kommande åren. Och jag tror Nilsson Lindelöfs dagar på Old Trafford är räknade, liksom en hel del andras.

Mourinhos bästa värvning var Zlatan. Mourinhos kanske allra största misstag var att låta Zlatan ”rehabba” sig sönder och samman i egen regi. En bra pysio hade låtit Zlatan göra comeback inte i november 2017 utan i februari, mars 2018. Då hade Zlatan fortfarande varit given i Man Uniteds förstauppställning och José Mourinho kung av Old Trafford.


About this entry