Utbrända elitidrottare

Till slut säger kroppen nej. Hjärnan, vinnarskallen, vägrar. Likt en häst inför ett alltför högt hinder hjälper varken sporrar eller piska. Vilket Kristianstadscyklisten Christan Bertilsson fick erfara. Han såg inga gränser och uppstod de ändå korsade han inte dem, han krossade dem. Till slut sa kroppen nej, först lågmält och viskande, sedan med allt högre gällt ljudande varningssignaler. När kroppen skrek att träningsmängden måste ned struntade Christian även i det. Han oförmåga att röra sig, självmordstankarna alla de tuffa kroppsliga konsekvenserna togs som bevis på att det var rätt väg…

Idag är Christian 27 år och försöker låta bli att drömma om en comeback. En annan av de tio elitidrottarna som gått in i väggen är triatleten Clas Björling. Han gjorde nyligen comeback, som 40 åring. Blev femma i Ironman – hans bästa resultat någonsin.

Nu har jag läst boken om unga idrottare, och en gammal man som brände ut sig på ”korrespondens schack”. Alla trodde att de kunde trotsa kroppen genom att träna alltför hårt en längre tid. Det kallas i Sverige Per Olofsson-syndromet och minst en av 20 elitidrottare drabbas av ”Athletes burnout”. Antalet ökar. Mörkertalet är troligtvis jättelikt.

Det är nästan alltid individuella idrottare, definitionen är lite flytande men hjärnan säger stopp, plötsligt, utan för individen uppenbara orsaker. Axel Smith, ung schackspelare och författare i Lund, har intervjuat tio välkända svenska idrottsprofiler som alla gått in i väggen. Alla är i princip kvar där än, alla drömmer om att vända tillbaka och börja idrotta igen.

Det är en djupt fascinerande bok om trots och totalstopp – om viljan att gå över kroppens gränser och hjärnans försvarsmekanismer, rent ut sagt dess överlevnadsfunktioner.

Men de finns alltid någon förklaring – ofta handlar det om att idrottaren tränar alltför mycket skapar obalans i kroppen och lyckas stänga av varningssignaler som smärta, och viktminskning. När hjärnan märker att signalerna inte hjälper stänger den ned – Det blir totalstopp och följderna är akut trötthet, ofta förlust av närminne, ibland suicidaltankar.

Det är den gamla kampen mellan hjärna och kropp som gått in i ett nytt skede. Parallellt med att elitidrott blivit en industri har insatserna ökat. Alltfler tränar allt hårdare. När man läser boken blir ett mönster allt tydligare. De ignorerar vila, de struntar i att känna varningssignalerna när de tränar och de äter och dricker alltför lite. De kan inte säga stopp. Men det är inte alltid för att vinna och slå rekord utan minst lika vanligt är att träningen blir ett slags knark som tillfredsställer allt mer suspekta hörn och vrår av kroppen.

De långa, intervjuerna kunde varit lite kortare och texterna mer stringenta. Jag hade även gärna sett några kvinnor men de fyra, fem som tillfrågades tackade alla nej. ”På andra sidan väggen” (Parus) borde läsas av alla elitidrottare, eller de som vill bli det.


About this entry