Brottningens Bosse Larsson

Tänk en typisk malmöitisk bohem och tjurig idrottare i världsklass, en som är lite egen, lite svår. En helt kompromisslös vinnarskalle som alltid går sin egen väg även om det ibland innebär utvisning och medial stupstock. En som inte i första hand satsar på att utveckla den sociala intelligensen och sitt marknadsvärde utan är ”naiv” nog att bara vilja spela fotboll, eller brottas. En som nästan men bara nästan blir bäst i världen men å andra sidan vinner något mycket viktigare. För den ene var det travet, tryggheten med kompisarna i Hemstaden, för Jörgen Olsson var det familjen.

Jörgen vann ett VM-silver och ett EM-guld men när jag läser ”Gossen Ruda – brottaren som försvann” (Sivart Förlag) känns det som om det hade kunnat bli väldigt mycket mer. Varför det inte blev så förklaras av titeln: 94 kilo Jörgen försvann ibland.

Utgångspositionen är inte Backarna och 50-tal utan Gula Höja och 80-tal men Jörgen Olsson och Bosse Larsson har nog ganska mycket gemensamt. Framförallt slås man av omvärldens oförmåga att ta vara på deras talang och potential. Att acceptera att vi är olika, att mallar inte passar alla. Bakom ligger ungefär samma rädsla och förakt för det annorlunda och olika som idag får 20-25 procent av Sveriges befolkning att rösta och sympatisera med ett främlingsfientligt parti.

En som inte heller passade in var Jörgens samtida Frank Andersson. Han skämde ständigt ut sig men skämtade alltid bort det. Jörgen skämde ut sig men slöt sig. Vilket omgivningen och dåtidens media hade svårt att hantera moraliskt. Skandalerna har dock enbart med tävlingsförluster att göra. Jörgen är inte en dålig förlorare (jag tror inte att brottningens tveksamma domare ens nämns i boken). Jörgen är en förtvivlad förlorare som vill fly från allt och alla, ju snabbare desto bättre. Så han tar första flyget hem efter den inledande förlusten i Barcelona-OS. Och han gör likadant på VM i Stockholm. Han flyr men först efter att ha gråtit öppet och i Stockholm slitit av sig trikåerna och slängt dem i en papperskorg vid sidan om matten (han hade kalsingar under). Trikåerna är en brottningens motsvarighet till Per Carléns prispallsskor. Jörgen Olsson försvann inte enbart från smärtsamma förluster utan även från potentiell plats som en av svensk brottningshistorias allra största. Men det saknades en Eric Persson eller Mino Raiola i IK Sparta.

Varför Jörgen inte kan hantera förlusterna? Något klart svar ges inte i boken men Jörgen som själv skrivit, och är med rätta stolt över det, inleder med att berätta om faderns svek. Fadern lämnar familjen när han är 6 år och liksom fasar ganska snabbt ut även barnen, ansvaret och framförallt kärleken. Kanske ligger förklaringen där, att Jörgen kände att speciellt de tidiga ”onödiga” förlusterna i stora tävlingar var ett svek? Att han svek sina drömmar och potential, svek en ständigt närvarande och förståndig mamma? Och vart tar man vägen ifall man känner sig sviken av sig själv, vart gömmer du dig då, hur förklarar du det för journalister och idrottsledare att det finns något annat där ständigt närvarande vars skulderblad det aldrig helt går att pressa ned i mattan, hur många kast och nedbrytningar du än verkar lyckas med?

Jörgen skriver som jag uppfattar honom när vi träffas ett par morgnar varje vecka på Kockum Fritid strax före sjutiden på morgonen: rak, vänlig, ödmjuk men inte överdrivet snacksalig. Jag är på väg att börja träna, han på väg därifrån. Men även när jag är tidig så ses vi sällan för Jörgen tränar i första våningens styrkesal och jag på våningen ovanför med fria vikter, bollar och liggandes på mattor. Jag har en viss förståelse för att Jörgen instinktivt undviker just det senare (jag noterar även med stor tillfredsställelse att Jörgen älskade rollen som fotbollsmålvakt när han var ung – sånt väcker sympati här).

Det är något vackert med den enkla, raka prosan och den okonstlade berättelsen som inte vill behaga. Jörgen skriver som det var, eller som han uppfattade det, och det gäller speciellt ledare, inte motståndare, aldrig domare. Det är på det viset en mycket sympatisk självbiografi som inte drivs av annat än att äntligen få berätta, få trycka, sanningen om sig själv.

Brottningen var förr en av de stora arbetaridrotterna och Jörgens bok är en semimodern skildring av arbetarklassens villkor och elitidrotten visioner i Malmö och Världen i slutet av 1900-talet. Som tidsmarkör och malmöitisk miljöskildring är den absolut läsvärd men framförallt är det en bok som har mycket att berätta om livet. Speciellt för alla de idrottsledare och tränare som ska ta hand och fostra morgondagens mall- och normkastande Jörgen Olsson, Bosse Larsson och Zlatan Ibrahimovic.

Annonser

About this entry