När ska sportchefen regera även utanför plan?

I den mån Andreas Granqvist är sportchef är han ansvarig för standarden på HIF:s målvakt och ytterbackar samtidigt som han själv en av de största kritikerna. Ja, den störste faktiskt. Åtminstone på planen. Utanför planen har han förhoppningsvis en mer nyanserad och mindre förbittrad inställning men det går inte att undvika frågan när HIF.s försvar krackelerar. Vem bär skulden och vad kan HIF göra?

Adam Erikssons brist på försvarsomdöme har jag tjatat om i tre, fyra säsonger nu. Anders Randrups problem bekräftades än en gång mot Blåvitt, bland annat vid den uppenbart likgiltiga (eller fega) inställningen till nickdueller vid 2-0.

Låt oss istället fokusera på relationen mellan lagkapten, mittbacken tillika frilansande sportchefen Andreas Granqvists och hans reservmålvakt Kalle Joelsson.

Låt mig först konstatera att Kalle gjorde en helt OK parad med högerfoten i mitten av andra halvlek och att han var chanslös på de två avslutande målen. I övrigt var det mycket som inte fungerade så bra för den högerfoten mot Blåvitt.

Han hade fel position vid Vibes avslut (liksom motståndarnas Anestis vid reduceringen täcker de i första hand första stolpen och inte så mycket mer av målet).

Hans spel med fötterna lämnar även i övrigt mycket att önska. Det första, märkligaste men mest symptomatiska, var att han på en överlång djupledsboll i början av matchen inte tog emot den med fötterna och spelade den vidare till sin mittback utan plockade upp den med händerna och rullade ut den. En målvakt ska självfallet vara så säker med fötterna, och ha så stor vilja att vara delaktig i spelet med fötterna att han INTE plockar upp en sådan boll. Aldrig, törs jag skriva. Man kan förstås tillskriva en del av osäkerheten och missarna den pinsamt dåliga planen men då finns det desto större skäl att spela bollen vidare med fötterna vid den första enkla, okomplicerade touchen för det är första chans att få matchkänslan i fötterna, att få kyssa tjejen – och det missar alltså Kalle. Varför? Förmodligen för att han vet att han är dålig med fötterna och är nervös för det. Förmodligen för att ingen sagt åt honom att lita på fötterna. Hans fötter är egentligen inte så dåliga men de saknar självförtroende och de saknar support från alla tänkbara håll.

För fötterna (och Kalle) mår inte bättre av att hans mittbackar visar honom noll förtroende. Ifall det är bra och rättvist vet jag inte men det gör absolut inte Kalle Joelsson mer villig att bruka fötterna. Markus Holgersson slog hellre bollen ut till farliga inkast istället för att passa bak till Kalle. Granen spelade bak, till och med Farnerud passade Kalle men Kalle orsakade flera farligheter med sina helt ur form varande fötter.

Sportchefen var inte nöjd, varken med utrusningar, med utboxningar eller någon av de två fötterna på Kalle. Kalle krockade med Granen vid minst två tillfällen då de missförstod varandra. I närbild såg vi sportchefen skälla, eller i alla fall mima/ artikulera/svordomar och tillrättavisningar. Han började peka vart Kalle skulle göra av bollen så som man gör med oerfarna ungdomsmålvakter i överpedagogisk nit (som alltid får felaktiga effekter eftersom målvakten marginaliseras).

Kanske beror en del av Granens frustration på att han åtminstone är delvis ansvarig för situationen, som jag tidigare bland annat berört här. Han visste att Pär Hansson skulle bli borta fram till sommaren, minst, och han eller de han litar på, borde självklart ha märkt att Kalle Joelsson tyvärr inte håller allsvensk klass.

Det gjorde de inte och därför ser en av seriens mest erfarna fyrbackslinjer ibland ut som desorienterade och frustrerade nybörjare. De litar inte på sin målvakt men måste ändå ge sken av det. För de har faktiskt inget annat val och det är ytterst mittbackens tillika lagkaptenens och sportchefens fel.


About this entry