Tre dygn – tre kollektiva kollapser

Till Ajax, till Barça kan vi lägga Djurgården. Det finns uppenbara likheter mellan de båda CL-favoriternas fall och allsvenska Djurgårdens sammanbrott på Olympia. De genomför alla tre en acceptabel eller som i Ajax fall mycket bra första halvlek. De börjar andra lika övertygande i andra men sedan får motståndarna ett mål runt minut 55 och laget kollapsar kollektivt. Mental härdsmälta med omedelbara konsekvenser. Både Ajax och Barcelona släpper omgående in ett andra mål och Helsingborgs IF hade fem, sex hundraprocentiga målchanser som de inte kunde förvalta. Bland annat kan nämnas att Moro för andra gången på tre matcher bara hade att sätta dit huvudet och nicka mål men försökte återigen nickskarva på en märkligt sätt och missade båda gångerna mål med tio, tolv meter, från fem, sex meters avstånd.

Jag tror aldrig jag i allsvenskan sett ett bättre lag falla sönder som Djurgården gjorde. Samtidigt beror det naturligtvis på att HIF kände vittring och med en gnutta mer talang hade HIF vunnit med 4 eller 5-1. Thomas Lagerlöf uttryckte samma bestörtning och frustration som Valverde efter matchen.

Utmärkande för den här typen av mentala kollapser är att man gör pinsamma fel, misstag man aldrig annars hade gjort. Som Liverpools hörnmål eller det faktum att med 4:53 gångna av de 5:00 som skulle vara tilläggstid lämnar Ajax fyra man vid mittlinjen. Det är svårt att förklara. Eller att de Ligt istället för att satsa på motlägget, eller blocka avslutet, som blir till 3-2 bara sträcker fram några lama, kraftlösa tår. Den unge stjärnans nästan obegripligt dåliga beslut var en av många orsaker till det avgörande målet men naturligtvis drabbade rädslan och osäkerheten alla rödvita.

Det borde vara uppenbart för alla inom fotbollen att i åtminstone de två CL-matcherna nästan uteslutande berodde på mental svaghet, och mental styrka. Förhållandet mellan effekterna är relativt – desto starkare motståndarna känner sig desto svagare blir det ena laget. Allt detta är väldigt allmänna psykologiska lagar eller självklarheter som hade kunnat undvikas ifall kollektivet var starkare mentalt. Men fotbollen har i alla tider föraktat och ignorerat detta. I princip arbetar alla elitidrottare i dag med psykologi och mental träning utom de stora lagsporterna, speciellt inte fotbollen. Jo jag vet att MFF och säkert en del andra klubbar har en psykologisk assistent men det verkar inte ge så stora avtryck, än. Utom möjligtvis vid rehab och personliga problem men förre HIF-målvaktens Matt Pyzdrowskis avslöjande i samband med Superettans upptaktsträff i våras var lika hjärtskärande som skrämmande. Framförallt handlar det om att vissa enskilda, ofta dominerande, spelare fortfarande ser allt annat än fysik som en form av svaghet. Och de sätter standard, eller gränserna, för hela omklädningsrummet.

Är det inte dags att börja ändra på de gränserna?


About this entry