När Jesus byttes ut mot Judas


Inledningen är värd en Oscar! Genom ett grått, trångt, slitet och av bilköer stillastående, Neapel dribblar sig en liten karavan av tre ettrigt tutande små Fiatbilar fram. I den första 127.an polisen sirener och som trea tätt, tätt bakom Fiat nr två en skakig handkamera genom vindrutan.

Det är en lång scen, ungefär lika lång som början på Leni Riefenstahls ”Viljans Triumf”.

Så tvärnitar de tre småbilarna bredvid en massiv betongkoloss och ur Fiat nummer två stiger en ung man som inte har några problemen med småbilens kompakta dimensioner. Från fängelse till frihet, palmbladen är ersatta av en grön fotbollsplan och på de fyllda läktarna skriker taktfast medelålders män: ”Maradona, Maradona”. Den unge, mörkhårige mannen vars ögon ständigt verkar skifta mellan rädsla, förundran och kärlek eskorteras in i ett litet betongutrymme till bristningsgränsen fyllt av media anno 1985. Det är lika kaotiskt som på läktarna, eller i trafiken fast de ropar olika saker, utan rytm. En röst från det överfyllda lilla trånga podiet skriker däremot att ifall fotograferna kommer ännu närmare avlyser han presskonferensen och kastar ut alla. Detta ackompanjeras av en grupp supportrar som funnit en lufttrumma mot vilken de trycker sina ansikten och skriker ”Maradona, Maradona”.

Så inleds presskonferensen och den första frågan är ” Maradona, vet ni om att allting i Italien, allting inklusive fotbollen, styrs av camorran?

Den bleke killen säger att det är nog bäst att presidenten svarar på den frågan och presidenten börjar med att säga att det är en lögn, att det är oförskämt och arbetar snabbt upp en vrede som avslutas med uppmaningen att omedelbart kasta ut lögnaren, gärna med en spark eller två.

Aldrig har en fotbollsdokumentär haft en så bra första fem minuter som Maradona, av engelsmannen Asif Kapadia – han som klippte ihop den fantastiska och nästan identiska historien om Amy Winehouse.

Filmen fokuserar främst kring Maradonas dryga fem säsonger i Neapel och den italienska ligan. Att en fattig klubb i botten av Serie A plötsligt kunde köpa världens i särklass dyraste fotbollsspelare. Tänk att Cagliari köpte Messi och ingen verkade bry sig om hur det gick till. Filmen ger blott korta snuttar från uppväxten i slummen, tiden i Barcelona och åren efter Neapel. Men naturligtvis är den ständigt bittre Pelé med i ett kort klipp för att förklara att Maradona naturligtvis ännu inte är bland de bästa i världen.

Perspektivet är fotbollen och kokainet och alla kvinnohistorier och perspektivet är på ett sätt fräscht och fascinerande. Det är väldigt många matchsekvenser och många mål och i princip allting är filmat från kortlinjen – inte TV-sändningarna översikter utan det är nära, intimt och fascinerande för kameran punktmarkerar Maradona. Bara detta är ett skäl till att alla som älskade hans fotbollskonst borde se filmen. Det korsklipps flera gånger mellan lågupplösta videoklipp av en liten partypojke med minimala pupiller och den del av hans fantastiska uppvärmningsprocedur där han i sina oknutna Puma storlek 37 klackar bollen gång, gång på gång. Medan lagkamraten han jonglerat tillsammans med står bredvid och beundrar skådespelet.

Det är en fascinerande studie i en ung mans missbruk. Av sig själv och allt annat som han vill ha. Och får. Eller snarare hur staden missbrukar Maradona för att en gång för alla hämnas på det norra Italien som alltid hånat och föraktat Neapel. Filmen tar inte upp att Maradonas kokainbegär började redan i Barcelona utan följer den allt snabbare spiralen med friheten med bollen, målen och framgångar på planen jämsides med hur kokainet och maffian alltmer tar över hans liv. Hur det var möjligt? Dels görs en tydlig distinktion mellan den evige pojken Diego och megastjärnan Maradona. Diego från slumbarackerna i Buenos Aires trivs i Neapel – lyxen, fattigdomen, passionen, våldet och behovet av övergripande religiösa förklaringar är exakt detsamma. Dels berättar hans fysio att det togs många dopingprov men att det aldrig var några problem att byta ut Maradonas urin mot någon annans. Ända fram till att missbruket blir allvarligare och överstiger antalet mål, tills Diego försöker lämna både kokainet och Napoli.

Så gör man inte, mot Neapel. Plötsligt är det hans egen urin i dopingtestet. Plötsligt är inte Maradona längre Jesus utan Judas.

Filmen Maradona har sina brister men det är även en underbar och skrämmande berättelse om en liten kille och hans fotboll. Den slutar med några matchsekvenser från mixedkorpen där en groteskt överviktig och orörlig gammal man försöker göra något spektakulärt med bollen inför kameran men till slut, trots den vördnad av omarkerad beundran som omger honom inser att det är över och passar bollen. I sidled. På mittplan.

Maradona får Maxsjutår


About this entry