Det bästa med de sämsta

Att vara målvakt i tippat bottenlag är en ganska bra tillvaro. Deppigt att jämnt förlora och tvingas städa bakom ett gäng sopor men du får mycket att göra och det är sällan du kan lastas för poängförlusterna. Det är en lags förlorarnas ”win-win”.

Med detta sagt, det vore tragiskt för svensk elitfotboll i fall AFC Eskilstuna hängde kvar i allsvenskan. I går vann de sin andra match och risken är påtaglig.

De förlorade hörnstatistiken hemma mot Kalmar med 15-2 och avsluten 16-8 men faktum är att AFC var närmare 4-1 än en Kalmarreducering. Kalmar är inte dåliga, de borde haft minst en pinne mot AIK i förra omgången men de är ruskigt ineffektiva, klumpig backlinje och har en labil målvakt. Lucas Hägg-Johansson kan vara fantastisk (som mot Malmö) men också väldigt medioker (jämför gärna med Kalle Joelsson). Signifikativt för målvakterna i bottenlagen är att de gör nio bra räddningar och sedan släpper in ett billigt mål. Topplagens målvakter släpper in ett billigt var femte omgång för de har så få avslut mot sig. I träsket får du 10-15 avslut mot dig i varje match. I går släppte Lucas en retur som gav 1-0 och gjorde sedan det klassiska felet att försöka kasta sig på ett hårt närskott i stället för att rädda med fötterna och ben. Bollen gick under honom – ur väldigt snäv vinkel. Hade bara Hägg-Johansson bara haft en mindre dålig målvaktstränare som lärt honom att stå kvar hade han fått bollen på sig. Samtidigt är det lätt att de målvakter som har bra räckvidd och är smidiga väljer att kasta sig alltför ofta just för att de är bra på det. En kortare målvakt måste arbeta mycket mer med fötterna och är därför generellt sätt mycket bättre på låga, nära avslut. En bra målvaktstränare jobbar med svagheterna istället för det bekväma – att bekräfta det som redan är bra. Bra målvakter förstår det, mindre bra målvakter är som sockermissbrukare. De tycker det är viktigare med snabba kickar på träningen än ett långsiktigt perspektiv med tävlingsmatcher.

Ett bra exempel på detta är han i andra målet, Lucas gamle antagonist Ole Söderberg som nu räddade AFC. Han gjorde det delvis även mot Djurgården och är en av de målvakterna som har bäst räckvidd – lång, mycket smidig men inte så bra på avslut från nära håll – en mot en-spelet eller som jag vill kalla det: ”närkamperna”. Svårt att spekulera i varför Ole är så passiv på nära avslut men det går att träna bort. Tro mig. Kanske är det så enkelt som att de två haft samma målvaktstränare. Om det är den nuvarande Donald Arvidsson som ska dömas vet jag inte – kanske är han helt oskyldig.

Såg igår även Hampus Nilsson göra en mycket bra match. Hans räddning på Kharaihvillis friläge var av internationell klass. Han är stor, följsam, smidig, reflexsnabb och har det mesta en bra målvakt behöver. Men han vantrivs tydligt bakom Falkenbergs givmilda, riktigt dåliga backlinje. Ibland anar man en uppgivenhet. Hampus Nilsson borde absolut prova i en toppklubb igen – så bra är han.

Ps IFK Göteborgs uppträdande efter poängförlusten i 96:e minuten var pinsam. Har förbundet lite heder borde de sätta ned foten och markera att vuxna män och förebilder inte kan göra så här, även om de är lite sura och besvikna. Dessbättre gjorde domaren rätt även om han tidigare i matchen borde gett tre, fyra blåvittspelare varningar för ständiga drag i tröjor. Dessbättre tror jag att IFK straffats av ödet, ifall nu förbundet inte vågar. Nygren såld, Paka långtidsskadad och i går bars Lasse Vibe ut. Blåvitt blir definitivt inte höstens lag men jag är glad varje gång jag får se Yusuf spela fotboll. 18-åringen är en av de största talangerna de senaste åren och påminner mycket om Tobias Sana för tio år sedan.


About this entry