Tre mardrömslika poäng för ”recycle-tränaren”

Återkomsten blev en solskenshistoria med sorgkanter för Henrik Larsson. I hans två första matcher som helsingborgsk ”recycle-tränare” spelade laget bra och borde haft sex istället för fyra poäng. Olympiapremiären blev en mardröm med maximal poäng.

Precis när han skickat hem lånemålvakten från Tottenham ådrar sig reserven Kalle Joelsson en allvarlig och troligtvis självförvållad knäskada. Det är ovanligt med knäskador på målvakter, under alla omständigheter är han borta sex, sju matcher efter att man nu går in och kikar i knäet – diagnosen är uppenbarligen svårställd. Troligtvis åtgärdar man problemet samtidigt. Jag hoppas han är tillbaka snart men att han samtidigt då slipper vara förstemålvakt.

Moro, ”målskytten” på topp som inte kan göra mål men däremot ett magnifikt defensivt jobb, sträckte baksida lår vid en frilägeslöpning. Borta cirka fyra-sex veckor. Nu har man visserligen värvat Östersunds bänkforward Gero men inte heller han är en riktigt forward med boxfeeling och målkänsla. Den andre toppspelaren, Boysen, visade med eftertryck att han inte har den där målkänslan då han efter att ha rundat målvakten valde att istället för att lägga in bollen i tomt mål med vänsterfot försökte lägga över den på höger, fick en dålig touch och så blockades det som egentligen redan var ett mål. Ut över det skapade HIF inget. Medan Sirius dominerade stort, hade två avslut i inre och yttre delen av stolpen samtidigt som Philip Haglund hela tiden sökte sig mot Adam Eriksson och belönades med två relativa frilägen och två andra mycket bra chanser. Att han inte gjorde minst två mål är en gåta.

16-årige Ian Pettersson gjorde en bra räddning och framförallt inga misstag men HIF behöver en bra, erfaren förstemålvakt inom en dag eller två. Ian ska inte behöva stå fler matcher, det är inte rättvist mot en 16-åring.

HIF bestod den här måndagskvällen av en pressad backlinje, ett dåligt och bollotryggt mittfält och en extremt jagande och ensampressande spelare. Landgren var duktig men Johan Persson är en nödfallskrigare som var på väg bort eftersom han inte längre platsar. Wandersson gör det OK så länge han slipper springa, Max Svensson är så ung att man inte kan förvänta sig storverk varje match.

Heder till tränare Henrik som lärde sig av förra matchens stora misstag att byta in de två relativt erfarna lånespelarna. Nu fick i stället två tonåriga debutanter chansen och de gjorde det mycket bättre än de lätt arroganta, mentalt frånvarande professionella lirarna.

Sammanfattningsvis var Henriks återkomst spelmässigt just exakt så krampaktig och kvalitativt ”Superettigt” som förra gången. Men istället för att han försökte slåss med de hard core ”HIF-supportrar” som attackerade hans son stod han nu i TV och log brett. Det var väldigt länge sedan jag senast såg Henrik le. Det var mycket värt att få se det. Jag blev helt enkelt väldigt glad över det leendet men jag fruktar det kommer ta lång tid innan jag ser det igen. Gårdagens HIF är helt enkelt inte längre ifrån Superettan än en långtidsskada på ”Granen”.

Ps Varför Siriusmålvakten Lukas Jonsson gjorde flera försök att dra upp den skadade Moro begriper jag inte. Och att sedan försöka tjata upp en allvarligt skadad spelare borde renderat honom ett gult kort. Det var troligtvis seriens individuellt sätt mest korkade tilltag, av en målvakt, 2019. Tänkte Jonsson någonsin på varför Moro avbröt sin frilägeslöping och omedelbart satte sig ned? Tänkte Jonsson någonsin att det finns en domare som reglerar den sortens tillägg (fem i första och fyra i andra).


About this entry