Klubben med två andremålvakter

På en teaterscen inte långt från Olympia (ur filmen ”Rosencrantz and Gyldenstiern are dead” som huvudsakligen utspelar sig på Kronborgs slott och handlar om fallteknik. I den här scenen försvarar sig en skådespelare under pågående våldtäkt genom att fäkta mot angriparna…

Aldrig har HIF värvat ett bättre namn. Direkt ur Tom Stoppards makalösa Hamlet-makeover till drama (och film). Men hur är 35-årige Anders Rozenkrantz Lindegaard egentligen som fotbollsmålvakt? HIF har precis skrivit kontrakt med honom över 2020. Är det rätt? Är han inte lite väl gammal?

Målvakter åldras generellt med större välbehag. Värst utsatta är forwards vilka är beroende av en fysisk som redan börjar försämras vid 25 års ålder. Utespelare i allmänhet kan kompensera och dölja de tilltagande fysiska defekterna men det är få av dem som fungerar på yttersta elitnivå efter 35.

Erfarenheten av att kunna läsa spelet, och motståndarna, ger äldre målmän stora fördelar. De kan också positionera sig bättre, förhoppningsvis. En ökad tilltro till seriös träning utan boll ger eventuellt också några extra bonusår nära nätet.

Anders var ett stort namn redan för nio år sedan. Faktum är att han peakade där vid cirka 26 års ålder. Jag rankade aldrig honom speciellt högt (ligger flera texter i arkivet) men han måste ända ha varit bland världens 50 bästa vid den tidpunkten. Kanske var tiden i Man United både det bästa och sämsta – för hans karriär. Det är de flesta målvakters blöta dröm samtidigt som det för Anders blev början på slutet. Rent konkret kan man nästan säga att från den dagen han skrev ett fyraårskontrakt och valde tröjnummer 13 har det gått utför. Anders började släppte in väldigt många mål och försvann snabbt ut i kulisserna. Först till lägre divisioner och sedan i olika statistroller som andremålvakt på bänken eller tredjemålvakt på läktaren. Han har säkert haft en god, lycklig och inkomstbringande karriär men det är inte utan att jag nu tvekar om det var rätt av HIF att ta in honom. Kanske borde man lagt pengarna på en annan meriterad men yngre svensk målvakt då när krisen var akut eftersom det faktiskt fanns ganska många meriterade och kontraktslösa. Eller den före hammabyfavoriten Curic – han som såg så stel ut mot HIF på Olympia men egentligen var en av seriens allra bästa målvakter.

Nu har jag alltid tyckt att HIF inte borde ha satsat på Kalle Joelsson som förstemålvakt istället för skadade Pär Hansson. Kalle var oerfaren och nervös. Han spred osäkerhet i försvaret. På så sätt är den grymt rutinerade dansken mycket bättre. Han kommer troligtvis bidra till att HIF klarar det allsvenska kontraktet med sitt lugn och utmärkta höjdspel men hur tänker man nästa säsong?

Kalle Joelsson är förmodligen inte tillräckligt bra i rollen som förstemålvakt redan 2020. I min bok är inte heller Anders det. Både kan vara utmärkta andremålvakter men i så fall måste HIF värva en ny förstemålvakt och det finns det knappast pengar till. Så troligtvis gör HIF om samma misstag – ger Kalle alltför stort förtroende alltför snabbt.

Varför jag inte tror på Anders som förstemålvakt 2020 beror på kroppen och tekniska misstag. Det är dessutom samma misstag som kostade honom dyrt i Man United för åtta, nio säsonger sedan.

Anders har felaktigt lärt sig att alltid kollapsa – på alla avslut. Det innebär att målvakten ska ”slänga sig på stället” och ha ett horisontellt bröst bakom bollen. Alltid. I teorin. Detta är ett målvaktstekniskt misstag som infekterat burväktandet sedan 1990-talet. Samtidigt med Anders storhetstid kom en ny generation germanska målvakter som på tyskt maner inte alls hade några problem med att ibland låna teknik från ishockey och handboll. Faktum är att likheterna nästan är allra stört med hur målvakter i bandy och innebandy arbetar eftersom de är lättare och vigare i framförallt knälederna än de som stoppar puckar. Principen är dock den samma – avslut från nära håll innebär att man kommer långt ned, ofta på knäna, och att man använder benen längs marken och bröstet och händer för att täcka alla andra vinklar.

Anders kom aldrig så långt. Han hade lärt sig att kollapsa även på nära avslut och ofta hann han inte ned. Det innebär idag, när han är stelare och har än svårare att kollapsa på avslut att han istället står kvar och hoppas att bollen går utanför. Att blockera med underbenen, eller gå ner på knä, verkar han sällan eller aldrig göra.

Det innebär att han gärna låter bollar som spelas in parallellt med mållinjen passera honom. Han blir passiv och flera gånger har det straffat sig när motståndare dykt upp vid bortre stolpen och slagit in bollen i tom mål. Av denna anledning, bollar längs marken, ger han ibland ett påfallande passivt och nästan paralyserat intryck.

Sedan har Anders förstås stora förtjänster, speciellt bra är han på höga inlägg efter alla åren i England. I mitt tycke räcker inte det. Jag inbillar mig att de allsvenska motståndarnas analytiker upptäcker hans svagheter och utnyttjar dem hänsynslöst – likt det faktum att Adam Eriksson är seriens i särklass sämst defensive och närkampsovillige ytterback. Det har kostat många poäng och kommer fortsätta kosta.

Kanske är den kloke och enormt defensivt erfarne Olof Mellberg mannen som kan lösa det här problemen innan det eventuellt hotar HIF:s existens som elitklubb.

Sedan kan förstås allting förändras. HIF kan komplettera sin stab med folk som har andra och modernare idéer om målvaktsträning år 2020. Varken Kalle eller Anders är ju hopplöst förlorade ”case” men det gäller att klubben har modet att efter 25-30 år av ungefär likadan (och troligtvis åtminstone delvis dysfunktionell) målvaktsträning förnya sig och tänka i lite annorlunda, boll-lösa banor.

När jag tänker på vilken sorts målvakter HIF värvat och använt under 2000-talet. När jag tänker på dessa målvakters uppenbara brister och uppenbara potential så tror jag att HIF hade mått mycket bra av ett paradigmskifte, eller rent ut a v en ”total makeover”, på tränarsidan.

PS ”Rosencrantz and Gyldenstiern are dead” är enligt mig en av världen fem bästa filmer genom tiderna. Vi är få som ännu förstått det…

PSS Det finns en scen i filmen som handlar om hur föremål, som mynt eller målvakter, landar. Det handlar även om sannolikhet och sannolikhetskakyler – något som alla riktigt seriösa målvaktstränare och -analytiker idag arbetar med.