Därför förlorade Norrköping

En objektiv, självständig bedömare kan snabbt konstatera att gårdagens i särklass bästa allsvenska match borde slutat oavgjort.

Varför den inte gjorde det?

En förklaring, ja den främsta förklaringen, är att det som avgör jämna fotbollsmatcher är inte hur mycket boll ditt lag har. Eller hur många dåliga avslut eller avslut från alltför långt håll du har – ditt lag vinner för att den andre målvakten inte räddar. Om detta var enda förklaringen borde Isak Petterssons lag vinna guld förre Johan Dahlins och Johan Wilands.

IFK Norrköping ägde första 40 minuterna i går och borde kommit till betydligt bättre avslut än alla de rakt på Dahlin – eller svåra nickar utanför. Många halvchanser, inga riktigt bra. MFF hade fem minuter och borde då gjort två mål om det inte varit för Isak Pettersons fenomenala parader.

Den överraskande matchutvecklingen berodde på att MFF:s defensiva spelare i första halvlek var så rädda för omställningarna att de backade när Norrköping hade bollen. Det innebar att den höga pressen uteblev och att Norrköping gång på gång kunde spela in bollen på de stora ytorna bakom MFF:s fem passiva mittfältsstatister framför en fegt fallande backlinje. Hade Norrköping varit utrustad med en riktigt forward hade de vunnit matchen där. Men Jordan Larsson är såld och Maic Sema är säkert en trevlig kille som pratar rätt dialekt men han är inte en speciellt vass boxspelare, i allasvenskan. Det är dessvärre inte heller Totte Nyman eller Simon Skrabb – hur många avslut hade de i går? Jag kan inte komma ihåg ett enda. Istället hade Sead Haksabanovic otaliga och var matchens stora profil.

Varför har höstens i särklass bäste spelare i Norrköping inte varit bättre tidigare?

Själv säger han att det har fattats självförtroende. Varför hann inte hade självförtroende? För att han inte fick spela utan tvingades följa medparten av vårsäsongen från bänken. Varför fick han inte spela?

Förra säsongen missade Norrköping guldet för att man inte lät Jordan Larsson skaffa sig självförtroende utan höll honom i det längsta på bänken. Årets Jordan är Sead. Jag hade förstått Jens Gustafssons mobbing av unga spelare bättre i fall det gällde alla nya, unga men det gör det ju inte – Rasmus Lauritzen har fått spela sig till en form som ändå är av tveksam kvalité. Nu finns nästan alltid Isak bakom som kan rädda misstagen från att resultera i mål men inte alltid. Matchens enda mål föregås av att Rasmus som alltid har problem med positionerna ligger fyra meter från Rosenberg. När den 37-årige spelaren får bollen springer Rasmus upp till honom. Varvid MFF-aren rycker ned mot kortlinjen och får tid att slå ett välavvägt inlägg. Rasmus ligger fel, kommer alltför snabbt upp i markering, hinner inte vända, är väldigt långsam och stabbig de första meterna. Hade Rasmus varit 37 år och Rosenberg 23 hade jag accepterat utfallet men då hade förmodligen Rasmus aldrig satt sig i den här situationen. Så Rasmus är ett solklart exempel på att tränaren låter vissa spelare få massor av självförtroende genom att alltid spela (oavsett insats) och låter andra sitta och må dåligt på bänken.

Till Rasmus försvar ska sägas att han ibland nickar i offensivt straffområde och i går alldeles utmärkt blockerade ett avslut från nära håll som annars troligtvis blivit mål. Men backar bör i första hand bedömas efter deras misstag liksom forwards i främst ska bedömas efter antalet mål eller bra avslut de har eller skapar. Och här fallerar Jens Gustafssons bygge, oavsett hur bra det är i övrigt, oavsett hur bra tränare han är i övrigt, oavsett om Norrköping i fjol tog ett tursamt silver och i år får en rättvis sjätteplats.

En annan intressant reflektion är att Totte Nyman utan varken Thern eller Jordan inte längre ser ut som en spelare av högsta allsvenska klass. Till Tottes försvar ska sägas att med så många offensivt impotenta lagkamrater omkring sig kan motståndarna ägna mer tid åt att neutralisera Totte.

Men det borde alltså ha blivit minst en poäng i Malmö, eller tre i fall man är romantiskt lagd. I ett längre perspektiv kommer troligen säsongen 2019 ihågkommas som det år då IFK hade chansen till något riktigt, riktigt stort – att mixen av äldre erfarna och unga lovande spelare som ännu inte lämnat för kontinenten var närmast perfekt, alltså säsongen innan Thern och Alexander Fransson drog igen, innan Sead och Isak försvann.

Till sist: Andreas Ekberg var en av planens bästa aktörer.

Annonser

About this entry