Isak räddar Norrköping, igen…

Gillar man mål var Giffarna – Norrköping en multiorgasm. Gillar man fotboll var det en tragisk, smått hånfull tillställning som testade ens etik- och supporterkänslor. Gillar man båda delarna var det som att sitta i en berg-och dalbanevagn med latent åksjuka.

Första kvarten bestod av att båda lagen rullade runt bollen i backlinjerna, slog någon passning längs kanten, nåra misslyckade frivola klackar och så tillbaks till rullandet.

Så börjar Giffarna kontra mot ett Norrköping på hälarna. De sprang i djupled och ytorna var gigantiska. Kasper Larsen kunde, eller borde, dessutom ha blivit målchansutvisad mellan tvåan och trean. Det är inte omöjligt att några spelare tagit Voltaren eller liknande före matchen men helhetsintrycket var att alla utespelare käkat smärtstillande till lunch och nu mer eller mindre motvilligt bara hängde på planen på NP3 Arena iklädda exakt samma kläder och rätt omedvetna om att det samtidigt pågick en allsvensk fotbollsmatch framför deras fötter – det var säsongens segaste halvlek. Var det här man spelade bort bronset?

Giffarna trodde inte att 3-0 i paus det var sant och det var det inte heller. Så fort de släppte in ett mål i andra sprack bubblan – de dränerades helt på mod och självförtroende i exakt samma utsträckning som Norrköping återfanns sin heder och självaktning. På 19 minuterna kvitterade vita laget men borde faktiskt också avgjort matchen där. Giffarna uppträdde som ett nervöst pojklag: baklängesmålen var inte frukten av ett bra anfallsspel utan snarare av ett ångestfyllt och markeringslöst försvarsuppträdande.

Istället gjorde Johan Blomberg 4-3 och när Norrköping naturligtvis kvitterat var det Giffarna och inte Peking som låg närmast segern. Men Isak Pettersson räddade återigen Pekingpoäng med några underbara blockeringar. Han var utan tvekan Norrköpings bästa spelare, möjligtvis kan man kritisera honom lite för den mindre bra utboxningen vid 0-2 men det berodde på att Peter Wilson sprang in i honom och kanske borde domaren blåst frispark där. Men de gör inte sånt för de tycker målvakter ska stå ut med den sortens efterslängar och sena tacklingar som mot utespelare ger gula kort. Lika konservativa och omdömeslösa är de självutnämnda experter som sätter betyg på målvakter.

Kan någon förklara för mig varför målvakter inte kan få godkänt betyg när de släpper in fyra mål men i övrigt inte gör några misstag utan mängder med avgörande räddningar? Och i fall gränsen för godkänt går vid tre baklängesmål – varför just där?


About this entry