En målvaktshjälte

Mest liknar det en anmärkningsvärt trång, gemensam spilta. Där står de i en patetiskt trång, liten trappa och trampar med metalldubbarna i plastgolvet innan de får gå ut till avspark. Ledare och reserver tränger sig förbi, någon kramas. Så här nära varandra kommer spelarna aldrig varandra igen, här går inget att dölja.

Målvakten i gult med en etta på ryggen sträcker fram handen och hälsar på killen i grönt som redan har sina handskar på. David Martin har 25 på ryggen och gör sin debut, Aarizabalaga (kallad Kepa) är världens dyraste målvakt. Medan alla står riktade mot planen i väntan på att få gå ut lutar sig David 90 grader och låter ryggen stöttas upp mot väggen. Jag har aldrig tidigare sett någon hänga mot en vägg i TV. Han dricker ur sin flaska. Ifall han inte blundar står han och iakttar hur Kepa sätter på sig handskarna. Men jag tror han blundar och att han upprepar en mantra – hans lätt nickande huvudet tyder på det. Läpparna verkar mumla något. Kanske en ritual, kanske för att skapa en mental skärmdump av det ögonblick då han debuterar i pappas klubb. Innan helvetet startar. West Ham har inte vunnit på Stamford Bridge på 19 år. Närmaste granne med Chelsea hemmaplan är en kyrkogård.

När spelarna presenteras i halvbild så stirrar alla rakt in i kameran så som de var självsäkra och övergödda med självförtroende. David Martin tittar åt sidan, snett nedåt…

596 matcher gjorde Alvin Martin för West Ham. Tjugoen säsonger, som mittback, framför målvakter som han säkert både litat på och misstrott in i själen. Relationen mellan dessa två kan skifta. Skifta snabbt, dramatiskt och nästan alltid med förödande resultat.

Så naturligt att Alvins son David valde att bli mittback. Han spelade med Spurs pojklag men insåg snart att talangen inte räckte till. Så han omskolade sig till målvakt. Det blev några enstaka ungdomslandskamper men sedan dess har David Martin karriär mestadels utspelats på halvberömda bänken eller i tredje högsta ligan. Ibland fjärde, någon gång ett inhopp i näst högsta serien. Han har gjort 300 matcher för före detta Wimbledon, Milton Keynes Dons. Förra säsongen var han reserv i Millvall. I somras fick den 33-årige före detta talangen så äntligen chansen att få sitta på den bänk han längtat efter sedan han var barn. Från början på en bänk på läktaren eftersom Fabianski och Roberto var långt före David Martin. Tredjemålvakter reser med men sitter i vanliga kläder på läktaren i alla matcher, ofta med någon av de bättre tonåringarna från akademin. Så blev Fabianski skadad och efter några hemska matcher (nio mål på tre matcher) såg sig West Hams ledning tvungna att peta Roberto. Vid 33 års ålder fick David Martin i helgen göra sin Premier League-debut. Mot topplaget Chelsea, borta.

David Martin höll nollan, West Ham tog en sensationell seger och efteråt grät David omkramad av lagkamrater. Det var ett av fotbollsårets finaste ögonblick – fullt i klass med Tommy Vainhos comeback och Gröstorps avancemang i den svenska seriepyramiden.

Chelsea hade ett markant spelövertag, matchen igenom men lyckades skapa få bra chanser. Den bästa kompå ett skott från 16-17 meter vid stolproten. David var där men släppte en halvdålig retur rakt fram. En Chelsespelare var först på bollen och slog den mot bortre hörnet men David var så nära och hade både hunnit upp och komma ned med vänsterknäet i marken och kunde reflexrädda med vänster underarm. Det blev ny retur på det men då kastade han sig framför fötterna på motståndaren.

En trippelparad!

Chelsea hade två tre, chanser till då de helt missade målet och David hade trots den ringa procenten ”possesion” en ganska lugn eftermiddag på Stamford Bridge. Det mest anmärkningsvärda var istället hans utmärkta in- och utsparkar. Väldigt bra precision.

I kväll ser jag hans andra match, mot Wolves borta.


About this entry