Den motsträvige mästaren

Kan fenomenet Petter Northug förklaras av det han menar definierar alla norska medborgare:

Man ska tåla motgång
Man ska tåla lite skit
Man ska klara smärta
Man ska aldrig ge upp

Nej. Jag tror inte på någon nationalkaraktär, snarare på den orealistiska och romantiserade myten om den. För mig, som svensk, ligger det en hel del latent samhällskritik och självkritik i påståendet. Det accentueras av kapitlet om då Northug skaffade skägg veckorna före VM och triggade 8 000 träffar i TV och tidningar varav de flesta menade att skägget svek nationen.

Den första av Petter Northugs norska självbiografier var en ren copy write-produkt. Huvudsyfftet var att krisberabeta, rädda och valla för en comeback för Northugs brand. Den vädjade till läsarens fosterlandskänslor. Jonas Forsang skriver mycket bättre och är mer intresserad av träning, tävlingsinstinkt och plågsamma fysiologiska närbeskrivningar än kändisens privatliv. Ibland, när författaren kryper in under huden är ”Petter Northug” (Mondial) väldigt bra, spännande sportlitteratur och Jonas Forsang framstår som den komprimerade norska sportprosans Knausgård.

Till skillnad från Northugs kropp är hans text full av planerade pauseringar, av rytm, känsla, det där riktigt jävla outhärdligt underbara, långsamma. Det oförväntade, motsägelsefulla – en dåligt vallat hjältebiografi på ett språk som ofta liknar prosapoesi. En bok som har en fysisk, i tiondelar mätbar vänstersida och så bredvid en djupare, mer existentialistisk spegel. Som när mästaren konstaterar att ifall du är bäst och vinner hela tiden försvinner en del av motivationen. Det enda möjliga, förutom det av precis alla andra förväntade, är att förlora. Så förlora kan var en befrielse, en komplex lycka.

Jag fascineras också djupt av att Northug alltid tränar så realistiskt som möjligt, eller omöjligt. Under passen kör han en femmil och testar sista milens olika scenarier. Ungefär som en schackspelare tränar kombinationer gång på gång på gång – fast här i ”nära-utmattat” tillstånd. Plus att han memorerat banan meter för meter för han vet att efter 47 kilometer tänker han inte längre klart. Det är då han ska öka, göra rycket trots att kroppen skriker åt honom att omedelbart stanna annars dör han. Och så dör han en aning och återuppstår på andra sidan mållinjen, med minnesluckor, ofta gråtande av utmattning.

Den eftertänksamme, modeste mästaren dyker även upp på boken upplopp då Northug lite stolt och aningen lakoniskt konstaterar att inte ens en norsk världsmästares hela karriär egentligen är mer än en enkel symbol för något helt annat.


About this entry